Fay Weldon hör till de mängder av författare jag har tänkt att jag ska läsa. Hade jag varit 20 år äldre än jag är hade jag med all säkerhet redan gjort det. Därför har jag förstås en del förutfattade meningar om vad hon ska vara.

Det som alldeles uppenbart förvånar och, jag ska inte hymla, stör mig, när jag börjar på Brev till Alice är den översvallande tonen. Det är ”Mitt kära barn! Min kära, söta lilla Alice” och ”litteraturen, med stort L”. En återkommande liknelse av litteraturen som Skapandets stad, där författarna bygger rejäla verk eller fuskbyggen och besökarna strömmar hit och dit, under entusiasmens sol, inspirationens måne, i skuggan av det väldiga Shakespeare-slottet och allt vad det är, gör mig riktigt illa till mods.

Men jag vänjer mig, och Weldon spär ut det storvulna med humor och samhällsengagemang. Hon ger, genom romanens brev från författaren Fay till systerdottern Alice, en personlig bild av världen, skrivandet och Jane Austen.

Romanens upprinnelse är den att den unga Alice börjat läsa litteratur på universitetet, umgås med planer på en egen roman och ber sin moster om hjälp med att uppskatta Austen. Som i de flesta brevromaner känns ramberättelsen väl konstruerad, men själva brevformens pratiga, informella stil är riktigt trivsam.

Mottagaren, Alice, får inget verkligt liv för mig. Hon pysslar med sin roman, sina ohörda frågor och sina små kärleksaffärer och känns som en platt karaktär (men är säkert en trovärdig ung dam egentligen, jag är möjligen bara för ung själv för att gärna inse det). Här antyds också ett slags skuggberättelse om den ansträngda relationen mellan Alice föräldrar och den författande mostern. Den förefaller intressant och är skickligt tecknad i bakgrunden, precis utom räckhåll för läsaren.

Om Jane Austen har Weldon en hel del intressant att säga både vad gäller framsläpade faktauppgifter om Austens tid och miljö och vad gäller egna tolkningar och åsikter. Hennes favorit bland romanerna är originellt nog Lady Susan, också den för övrigt en brevroman. Hon positionerar sig också som nitisk försvarare av mrs Bennet i Stolthet och fördom och får mig faktiskt att skämmas en smula för alla föraktfulla skratt genom åren. För vad skulle man egentligen göra om giftermål var enda chansen att rädda sig och sina barn från ruinens brant?

Så den pretentiösa liknelsen om Skapandets stad får jag väl leva med. Och jag har faktiskt riktigt kul när hon beskriver kritikerna som stadens självgoda busschaufförer.