Det är häpnadsväckande vilken oroande bild Johan Cullberg målar upp av psykiatrin i Sverige från 60-talet och framåt. Vi har alltså ett ämnesområde som är menat att vårda människor i deras mest stormande och anfrätande mentala olyckor, men vars organisatoriska och beslutsfattande spelregler verkar präglas mer av prestige och trångsynthet än målet att läka. Psykiatrin framstår här som en bräcklig, ineffektiv och ibland människoförstörande vårdapparat. Patienten är ett röstlöst objekt vars känsloliv ska utplånas genom övermedicinering. Förslag på förändring kan avslås med den högre instansens rena magkänsla som grund – belägg är överflödiga. Ett mediedrev sätter lätt krokben för det mest fruktbara projekt. Vilken skola psykiatern tillhör avgör även vad denne krampaktigt måste strida för och emot – förenklat kan man säga att det handlat om huruvida de biologiska eller de psykodynamiska orsaksförklaringarnas förträfflighet har kunnat hävdas högst.

Om detta skriver Cullberg i sina memoarer Mitt psykiatriska liv, och skildrar genom sin uppväxt och karriär psykiatrins utveckling. Som det anstår goda memoarer utspelar de sig också i skuggan av en större samtidsbild. Till exempel får man en överraskande upplevelse av avstånd i tid när frågor om abort och transsexualitet dyker upp. Här finns också berättelsen om brodern och konstnären Erland Cullberg, som levt merparten av sitt liv som schizofren varigenom författaren fått tillgång till ett viktigt anhörigperspektiv bredvid sin yrkesroll. Men mest ligger fokus på det psykiatriska arbetet och ämnets förändring över tid. Cullberg startar under sitt yrkesverksamma liv ständigt nya projekt, han ger ut böcker och strävar efter en gynnsam syntes av läror. Idag är han ett av svensk psykiatris största namn.

Cullberg uppvisar i sina memoarer engagemang, patos och uppriktighet. Det han berättar är utan tvekan viktigt. Samtidigt är han inte en så medryckande memoarförfattare som man kunde önskat – det är en en ganska blek och lätt fackboksaktig prosa han sysslar med och han undlåter ibland att gå in på djupet när det börjar bli intressant för att istället ge utrymme åt mindre fängslande partier. Till exempel är redovisandet av sektoriseringen rätt seg och de flesta karaktärer stannar av i något slags halvt skissat lika-utrymme-för-alla-stadium.

Den misstroendeingivande bilden av psykiatrin (och denna recensions förfasande inledning) till trots finns en stark förhoppning. Utvecklingen går framåt! Psykologin är en ung vetenskap och ur det perspektivet kan man kanske fortfarande tala om förlåtliga barnsjukdomar. Cullberg lyckas hursomhelst – fullt trovärdigt och till synes med korten på bordet – framstå som ett nyktert ljus i en vansklig och outforskad värld där det är svårt att balansera öppenhet och optimism med en sund skepsis. Detta är berättelsen om någon som under sitt liv gjort en stor insats. Jag vågar hoppas att den är sann.