Tanten har varit en del på tapeten den senaste tiden, och man märker att hon rent av börjar bli hipp. Småkakor, majblommor och volangförkläden är fina grejer 2011. I Det kalla landet står tanterna i centrum, men här bakar de inte bara drömmar eller dammar figuriner. Tanterna är fulla av hämndbegär, så till den milda grad att deras blod borde vara på kokpunkten. Och var kedjan börjar eller slutar är inte lätt att veta…

När Inger försvinner vet hennes syster Maria instinktivt att någon fasansfullt har hänt. Inte skulle Inger frivilligt försvinna när hennes make, förlagschefen Titus Bruhn, ligger för döden. Det visar sig att Maria har rätt. Inger har inte alls rest utomlands på obestämd tid.

Den ena polisen lyfte upp en kaka. Han bet i den. Det var korintkakor, stenhårda, hon hade råkat ta för mycket mjöl. Han tuggade försiktigt.
”Hon … ja, det är en egendomlig historia. Det verkar som om hon hållits inspärrad i ett källarutrymme i Södertälje.”
Maria vidgade näsborrarna.
”Inspärrad?”
”Ja, det var nån sorts backstuga vid nåt som heter Borgviksgård. Det fanns en lucka i golvet. Och under den. Där var hon.”
Rose! Ett brännande snitt genom hjärnan. Det var Rose som hade gjort det här!

Rose är Titus ex-fru som aldrig kommit över att maken lämnade henne för den oansenliga bokhandlerskan Ingrid. Det kalla landet är en fristående fortsättning på Råttfångerskan som kom 2010 och där detta kidnappningsdrama står i centrum. Jag har inte läst Råttfångerskan men kan ändå ta mig in i denna bitterljuva thriller som sätter dessa giftiga tanter i fokus på ett alldeles förtjusande sätt. På ytan kan kvinnorna verka vara oförargliga och enkelspåriga, men skenet bedrar. De grubblar, spekulerar och smider planer.

Vi läsare får inte träffa den store förlagschefen Titus Bruhn eftersom han går bort i cancer alldeles i bokens början, och detta i skuggan av Ingrids inspärrningsdrama. Dock förstår man att han var en karismatisk person som lämnar flera kvinnor och barn efter sig. Med sin första fru har han två döttrar, Jennifer och Julia. Även Roses son Tomas har blivit som ett barn för honom. Alla är de präglade av den store Titus och bearbetar förlusten på olika ganska destruktiva sätt.

Karaktärerna är skildrade med en ömsint penna. De kämpar mot sorg, vrede och skuld. Dialogerna lägger sig naturligt. Jag tycker mycket om hur den lilla, rädda och i grunden alldeles vanliga människan får ta plats med sina starka känslor av kärlek och hat.