Georges Perecs Ellis Island är ingen historisk redogörelse, ingen studie i immigranters eländen. Inte heller är den särskilt poetisk. Ändå är det med ett slags faktapoesi man har att göra. Och det den fångar, eller vill fånga, är rentav svindlande.

1978 – 1979 spelar Perec och filmaren Robert Bober in en film om ön Ellis Island, varmed verket med samma namn skrivs. Att ön, "tårarnas ö", den konstgjorda lilla plätten på 0,24 kvadratkilometer i New York Citys hamn, får agera motiv är begripligt. Här passerade immigranterna. Fem miljoner från Italien, fyra miljoner från Irland, drygt en miljon svenskar… Upp till tio tusen per dag stannade på Ellis Island för undersökning, utfrågning och administration. Vad heter ni? Har ni någon släkt här? Finns det någon som kan ställa sig garant för er? Man döptes om. Israel Beilin blev Irving Berlin, Vladimir blev Walter. Bedömdes man ha tuberkulos ritades ett C på axeln. K betydde bråck, X sinnessvaghet och alla tre ledde till vidare inspektion, i värsta fall avvisning. Knappt tre procent fick aldrig sitt "Welcome to America".

Förenklat sagt består Ellis Island av fakta och sifferuppgifter, i uppbrutna rader så att det ser lagom poetiskt ut, tillsammans med frågor och reflektioner. Försvårat sagt är det ett försök att besvärja något, ett uttryck för en stor fascination. Fatta hur många som passerade här! Ön betyder något, denna viktiga anhalt! Så många känslosvall har utspelat sig här. Var gör man av dem? De måste berättas om. De måste konstateras. Inga lyriska finesser räcker till, bara den rena faktan kommer i närheten av att göra rättvisa. Svindlande är vad det är. Förstås är Perec ute i ogjort väder – man kan inte fånga det ofångbara – men det är som det ska, försöket är gott och kanske sammanfattar han insatsen bäst själv:

och slutligen kan man fråga sig: vad betydde denna plats
för dem som passerade den

vilka mängder hopp, väntan, risker, entusiasm, energi
samlades här

och inte bara säga: sexton miljoner emigranter
passerade Ellis Island under trettio år