Yvonne Hirdman hör till våra absoluta storheter när det gäller att kartlägga relationerna mellan könen. Eller samtidshistorien i stort för den delen – för idéerna om kön, vad som konstituerar vem och vilken plats och vilka arbetsuppgifter som tillfallit och tillfaller vem utgör ju en inte oväsentlig del av våra liv.

I Gösta och genusordningen har Hirdman samlat en rad texter, ”feministiska betraktelser”, på temat. De har alla, i en eller annan form, på olika håll publicerats tidigare, och tillsammans utgör de en intressant, men också ganska spretig samling av kunskaper, funderingar och tonlägen. Gösta och genusordningen” är kanske inte den av hennes böcker som kan rekommenderas allra varmast, men att läsa, eller för den delen lyssna till, Hirdman är alltid ett kärt och obesvärligt besvär.

Yvonne Hirdman är lättillgänglig, roande och sympatisk. Hur pedagogisk skapelsen ”Gösta” är kan kanske däremot diskuteras. Gösta är nämligen personifikationen av ”mannen som norm”, en kvarleva i ett Sverige som under 1900-talet gått från ”husmoderskontrakt” till ”jämställdhetskontrakt”. Gösta och hans fru Anita är i princip jämställda. I princip. I praktiken vill han förstås inte gärna ha henne nosandes i styrelserummet och hon tycker att han bara slabbar ner i köket när han ska hjälpa till. Men i princip så.

På något sätt blir det ändå främst Anita och hennes medsystrar som hamnar i fokus – till det mest läsvärda i Gösta och genusordningen hör material baserat på insamlade, verkliga kvinnominnen – och man kan förstås invända att det väl på många sätt är synd om Gösta också. Han är ju minst lika låst i sin position, där i det stora systemet. Vilken skuld har egentligen ”gemene Gösta” för tillståndet i världen?

En mängd kritik bemöter också Hirdman indirekt genom avsnitt om genus i förhållande till andra hierarkier som klass, etnicitet/ras, heteronorm och det nya stjärnbegreppet queer. Om queer tycker Yvonne Hirdman inget vidare (något som med hennes definitioner av inriktningen blir tämligen begripligt). Över huvud taget räds hon inte att framstå som näst intill allergisk mot flummig filosofi. I kapitlet ”Varför skurar kvinnor toaletter?” rör hon sig genom ett akademiskt hus där figurer ur olika discipliner ger sina svar på hennes vardagliga fråga. När hon kommer till filosofen tar han sats i ifrågasättandet av själva kvinnornas och toaletternas existens. Där vänder Hirdman i dörren.

Med eller utan ”Gösta” är Hirdmans styrka hennes konkretion, hennes förmåga att knyta ihop ”det stora” med ”det lilla”, storpolitiken med vardagslunken. Hon befinner sig nära människorna, i familjen, i kärlekskonflikterna, i potatisskalandet och toalettstädningen. Där behövs hon och där är hon ett utmärkt sällskap.