15-åriga Hannas mamma är författare och rätt vad det är får hon för sig att det vore enormt tillfredställande att sitta och skriva på landet. Utsikten! Lugnet! Tillhörigheten! ”Där många generationer av kvinnor har gått längs åkrarna, skött sina djur, odlat sin jord, fött sina barn …”

Ja, Hannas mamma är romantiker, en opraktisk och fladdrig sådan dessutom. Och nu ska hela familjen behöva lida för hennes senaste nyck: att flytta ut till ett gammalt ruckel på landet. Hanna måste åka skolbuss med töntiga Sara som alltid luktar häst. Det känns som rena döden.

Det dröjer dock inte alltför länge förrän Hanna börjar se fördelarna med landet. Fördelarna tar sig snabbt en ytterst kroppslig gestalt, i form av en vacker ung man i den lokala lanthandeln. Han heter Arild och är typ 25. Och grisbonde, med egen liten gård.

Snart sitter Hanna och läser på om grisskötsel, och landet smyger sig på. Visst är det ganska lugnt och skönt här, mindre trassligt än i stan. Mindre bråk, mindre droger och häftiga killar. Och bonniga Sara visar sig inte vara så dum, trots allt. Här på hemmaplan är hon faktiskt självsäker, tuff, rättfram och trevlig.

Kvar i stan blir bästisen Linn, en underbart kaxig men ack så strulig liten tjej med oändligt trassliga hemförhållanden som snart barkar käpprätt åt helvete. Och här någonstans blir Knappt lovlig lite splittrad. Berättelsen om Linn och hur Hanna ska kunna hantera hennes självdestruktivitet och problem får aldrig riktigt det utrymme den förtjänar, samtidigt som den stjäl fokus från den andra berättelsen, den om den spirande romansen mellan Hanna och Arild. I andra romaner är von Bredow så bra på just hopfogandet av trådar, hur olika delar av livet hänger ihop och påverkar varandra. Här fungerar den balansen sämre, och kontrasten mellan den trassliga staden och det genomhyggliga, rofyllda landet blir väl stereotyp.

Inte desto mindre: von Bredow har ett sätt att beskriva förälskelse som får mig att vilja barfota tassa efter henne och lära mig, och jag har normalt sällan sådana ambitioner, vare sig vad gäller skönlitterärt skrivande eller detta att tassa efter folk barfota i allmänhet. När Hanna granskar Arild i detalj känns det i magen, och är man inte tonåring så blir man det nästan ändå.

Dessutom är skildringen av Hannas familj väldigt fin. Landet vinner på att vara föremål just för Hannas mammas romantiska drömmar. Jag skrattar mycket åt hur många gånger jag själv tänkt de där tankarna: jamen, ändå, att få sitta och skriva och blicka ut över en sjö … att plantera och vara nära praktiska, grundläggande saker … ”generationer av kvinnor” … Hannas mamma köper mängder av lökar som sen blir stående i en korg i hallen.

Själv köper jag än så länge bara böcker.