Alla som någon gång sett tv-programmet På spåret vet hur det är. Allting vänder baksidan åt järnvägsspåret. Allt. Boken innehåller ett 60-tal bilder tagna längs järnvägen mellan Randers och Århus. Längs spåret har Finn Larsen vandrat med sin panoramakamera. 58 kilometer lång är sträckningen och den enda som vänder framsidan till är en ensam ko, svart och vit, så att man genast får Bregott i tankarna.

Här ställer sig alltså Larsen och glor rätt ut i ett kärr eller in i ett syrensnår, höjer kameran, tar en bild och går vidare. Han passerar trädgårdar, gamla skrotbilar, växthus och högspänningsledningar, men mest snårskog. Sådan där tråkig halvt oegenomtränglig snårskog, som hela tiden är ute efter att lägga krokben eller riva en i ögonen. Fult är det, Wasteland, baksida till industrier, bostadområden, lantgårdar.

Och ändå så blir hans bilder så märkvärdigt vackra.

Och jag frågar mig vad varseblivningspsykologerna vet som inte jag vet. Varför blir en trist skräpig plats så intressant på bild. Visserligen, den fujigröna färgglädjen gör sitt till, så grönt som på film blir gräset aldrig i verkligheten. Men det är också något annat. Något ödesmättat. Vi står skyddade i snårskogen och smygtittar ut i det välordnade landskapet. Långt där borta skymtar de välordnade villatomterna. Och kanske jag har läst för många deckare, men på många av de här platserna vore det perfekt att dumpa en kropp. Men här finns inga människor, varken levande eller döda. Bara spår efter människor.

Jag är säker på att Larsen har läst Carl Johan de Geers upprop till alla dokumenterande fotografer:

Grubblandet över kamerakonstruktionerna och keminÂ…intresset för ljuset… skärpan… allt det där är förgäves om man inte lyckas koncentrera sig på det väsentliga: vad bilderna föreställer. Vad är det som är typiskt för ens eget liv och för den tid man lever i? Det gäller att rikta kameran mot dom sakerna, sätta det viktigaste i mitten, stå bredbent med fötterna stadigt på marken … och trycka av.

Just så har han fotograferat kossan, högspänningsledningen eller fläderbusken; mitt i bilden. Och mitt i Danmark eller, om man så vill, mitt i den västerländska civilisationen.

Det är en märklig bok, man vill aldrig sluta bläddra i den, men man lär sig inget utom möjligen att järnvägens närområde alltid är kulturlandskapets bakgård och avstjälpningsplats.