Det gör mig ont att inte tycka om en människas debut. Men jag kan inte hjälpa att jag tycker Syskonbarn är en trist bok. Jag förstår var den kommer ifrån, var i själen det gör ont och lidandet som människorna går igenom. Men den tar inte tag i mig, istället blir jag irriterad på att historien hela tiden upprepar sig, att misären aldrig tar slut och inte heller förändras, istället går den i cykler. Människorna mår dåligt sedan mår de sämre innan de blir en smula bättre för att ta sig tillbaka till ruta ett och det hela upprepar sig igen. Ostimulerande.

Själva storyn i sig kan jag däremot uppskatta. Den är fantastisk och overklig men visst, varför inte. Problemet för mig är själva utförandet av storyn, trådarna blir för lösa, de spretar för mycket och texten är omständig. Jag har svårt att följa den röda tråden och någonstans tappar jag intresset i virrvarret. Plötsligt slutar jag tro på det som står, vältrandet i misären blir för stort, nynazisterna för många, krigszonen Helsingborg är för långt bort och inte trovärdig, de nakna brösten och de sönderslitna kläderna tjatigt påträngande.

Det som trots allt håller mig kvar vid boken tills den är slut är nyfikenheten om hur det egentligen hänger ihop. Även om man kan gissa sig till det långt innan slutet på boken går det inte att vara helt säker. Det definitiva svaret kommer slutligen sist och är en bekräftelse på det man antog snarare än en överraskning. Bekräftelse är i alla fall någonting.