Jag visste med en gång när jag såg Voodoflickan att det skulle vara världens bästa bok. Den svarta pärmen med den vita rutan på mitten i vilken en tufsig flicka med nålar i huvud, armar och hjärta ler mot mig med röd mun talade direkt till mitt hjärta och ha-begär.

Jag har en mycket mjuk punkt för Tim Burton. Jag har väntat på en bok i tusen år. Jag läste innehållsförteckning i flera minuter… ”Kvistpojken 11, Stirrande flickan 21, Fläckpojken 36, Giftpojken Pelle 73, Nåldynsdrottningen 103, Jimmy den vedervärdige pingvinpojken 111″…Â…slutligen börjde jag mycket fort läsa hela innehållet men jag hade fått en ond aning i magen.

Mina vänner Stare Girl, Stain Boy och Toxic Boy var sig inte lika längre, de såg likadana ut men de var förändrade i grunden på ett sätt jag inte vill kännas vid. Världens bästa bok är på svenska. Illustrationerna andas Tim Burtons ande men texterna gör det inte, hans språk finns där bakom, det lurar mellan raderna och vill komma fram men en ogenomtränglig svensk hinna vägrar att släppa greppet. Det är en bra översättning men jag vill ha mina gamla vänner tillbaka, de jag lärt känna i cyberrymden, och fram till dess är jag hjärtekrossad.

Jag hoppas att någon annan kan älska Voodooflickan för vad hon är, för det är ett riktigt vackert stycke poesi. Det är nog nu man kan säga: – ”Det är inte du, det är jag”, och verkligen mena det.