Suzanne Osten var nyligen på tapeten i samband med ett projekt där Dramatiska Institutets elever gav sig ut på dagis för att prata med barnen om sex. I den smärre moraliska panik som uppstod när projektet hängdes ut på fördömande löpsedlar lyckades vi förtränga både att barnen faktiskt lever i det sexfixerade samhälle vi kallar vårt och vikten och behovet av verkliga samtal. Det är både fascinerande och skrämmande.

Suzanne Osten däremot glömmer inte dessa aspekter. Hon har, inte minst som konstnärlig ledare på Stockholms stadsteaters scen Unga Klara, envist lyft fram barn och kvinnor, svaga och ”besvärliga”, och ifrågasatt samhälle, maktstrukturer, könsroller och normalitet, och väjer varken för det obekväma eller för just samtal. Samtal mellan regissör och skådespelare, mellan skådespelare och publik, och mellan teater och samhälle.

Då kan det kanske verka lämpligt att Tiina Rosenbergs bok om Suzanne Osten bygger just på samtal. Intervjuboken är emellertid ingen oproblematisk form. Osten citeras eller refereras och blandas med mer teoretiska resonemang och bakgrundsteckningar som är intressanta, men svåra att placera. Var slutar Suzanne Ostens tankar och var tar Tiina Rosenbergs vid? Det är en smula oklart. Och även om Osten är en ovanligt välartikulerad person uppstår ibland en lite underlig kontrast mellan hennes talspråkliga samtalston och Rosenbergs teoretiska utläggningar.

Har man dessutom inte sett de pjäser, framför allt på Unga Klara, som samtalen kretsar kring kan det också vara svårt att göra sig en bild av dem. Men har man sett dem, ja då är det förstås spännande att få veta mer om tankarna bakom. Sin titel lånar boken från mastodontprojektet Besvärliga människor som förutom pjäsen blev en dokumentär om ensemblens improvisationsbaserade sätt att arbeta. Idén bygger i sin tur på en reklambroschyr för en kurs i konsten att hantera ”besvärliga” människor. De där som alltid tar lite för mycket plats, som inte glider förbi sådär smidigt som de förväntas.

Vad som är spännande med Osten är hennes kombination av nytänkande och kontinuitet. Tesen är att om man vill lyfta fram de som vanligtvis marginaliseras måste man också arbeta på ett nytt sätt. Där finns en kontinuitet från teoretisk/politiska ställningstaganden till arbetsmetoder till pjäsinnehåll. Men också i att arbeta från samma institution i 30 år, med samma ideologiska ledstjärnor och samtidigt vara beredd till ständig omprövning. Från Grupp 8 1968 till queerteori 2002.

Att ämnet, Suzanne Osten i teori och praktik, är så mångsidigt, spännande och inspirerande är den här bokens stora styrka. Att den dessutom fungerar som introduktion till bland annat Unga Klaras repertoar, queerteori, feminismen, och teaterteoretiker från Brecht till Keith Johnstone och Mike Leigh är inte heller fel, men bidrar till det lite röriga intrycket. Suzanne Osten är mycket, och Tiina Rosenberg vill gärna skriva om allt på en gång. Då blir det lite diffust och hoppigt. Å andra sidan är det kanske meningen? Att också boken ska vara en smula besvärlig?