De dödas imperium är den sista boken i Mårten Sandéns trilogi om Jannike Faltin. Några år har gått och Jannike har gjort militärtjänst som kustjägare, och blivit om möjligt ännu tuffare och definitivt ännu argare. Nu blir hon av Byrån för Särskilda Efterforskningar samt dess brittiska motsvarighet MI0 skickad till London för att utreda varför ett gammalt luftskepp står i luften över en långvågssändare i Halland. Eller kanske inte så mycket utreda något som rädda världen.

Den som ligger bakom luftskeppen, och en hel del andra underligheter, är Lord Holbrock. Han är ungefär 150 år gammal och i klockbranschen, och har hittat ett sätt att lura tiden, med ödesdigra konsekvenser.

Till Jannikes hjälp i London finns en viss Geoffrey Wilmot. I förra boken, Det viskande barnet var Geoffrey en riddare i spegelvärlden, och även den som Jannike insåg var den hon så småningom skulle gifta sig med. Jannikes förväntan är gränslös inför mötet med Geoffrey, som dock visar sig vara vampyr i den här världen, något som Jannike inte alls kan förlika sig med. Att hon är otrevlig mot stackars Geoffrey är en underdrift.

Jag har märkt att böckerna i den här trilogin är väldigt svåra att berätta om. Det finns så många trådar och nivåer och så väldigt många olika fantasyelement. Första boken var mest vättar och troll och jättar (folktro), andra boken var det spegelland och riddare (saga), tredje boken handlar om att besegra döden, bland mycket annat. Det blir onekligen rätt splittrat.

Och så den här vampyren då. Min besvikelse var oändlig när jag läste om De dödas imperium på förhand och insåg att även Mårten Sandén hade fallit till föga och skrivit om vampyrer. Jag gillade ju de andra böckerna just för att de var något annat, för att han använde andra övernaturliga inslag än de vanliga. Efter att ha läst boken kan jag i och för sig se att vampyren Geoffrey fyller sitt syfte, och jag vet inte hur historien skulle knutits ihop om han inte varit vampyr. Men ändå! Jag gillade Twilight-böckerna (om än inte oreserverat), men har sett en sådan oändlig mängd efterföljare att det känns rätt tröttsamt med ännu en vacker vampyr, som därtill är snäll och inte biter människor.

Min största invändning har jag däremot mot slutet. Slutet har all kapacitet att bli starkt och hjärtslitande, men blir mer ”jaha”. Det avrundas för snabbt och jag hade mer än gärna sett ett till kapitel mellan de två sista. Jag tror att det hade hjälpt både förståelsen och empatin för Jannike och för känslan av ett rätt abrupt slut.

Trilogin Den femte systern, Det viskande barnet och nu De dödas imperium är och förblir en favorit, men den sista boken är också den svagaste.