Få filmskapare har så tydligt talat till (minst) en hel generation. Det började med Clerks, fortsatte med Mallrats, Chasing Amy och Dogma för att sedan kulminera i Jay and Silent Bob Strike Back (eller som någon länk i kedjan som hanterade det svenska släppet döpte om den till, Stjärnor utan hjärnor. Den länken är ond säger jag, OND!) som avslutade Jersey-serien. Efter det kom Jersey Girl som inte var en del i den sviten. Förvirrande. Men Smith är så mycket mer än en fantastisk filmskapare. Den som sett filmerna kan knappast ha undgått att lägga märke till han har en stor förkärlek till serier och han skriver också manus till bland annat Daredevil och Green Arrow. Kanske ännu intressantare är Chasing Dogma, ett seriealbum med Jay and Silent Bob där han kan ta ut svängarna ännu mer.

I Silent Bob Speaks har Miramax books samlat Smiths publicerade krönikor och det går inte att ta miste på hans unika stil och språk. Det är verkligen som att höra Silent Bob tala och det är bra. Det är känslosamt och personligt blandat med hårt och elakt. Härligt. Första tredjedelen är en samling krönikor publicerade på psycomic.com beskrivandes rekryteringsprocessen för den avslutande delen i New Jersey-serien, den ovan nämnda Jay and Silent Bob Strike Back. Om du som jag älskade den filmen kommer det ge dig en hel del. Smith håller sig kanske på lite för säker mark och pratar i princip bara om de som fick roller och när han gör undantag från den regeln är det oftast i snälla ordalag. Lite fegt. Det känns som man kunde fått fler snaskiga detaljer, mer smuts. De finns ett undantag. Greasy Reese Witherspoon. Där finns det hat. Det kunde funnits ägg också men Selma Blair ville tyvärr inte samarbeta.

Osäkerheten han visar upp hela tiden genom disclaimers blir lite jobbig och känns samtidigt väldigt svensk. I alla fall svensk på det där förutfattade sättet. Man ska inte tro att man är någon för det är man inte. Särskilt inte om man är fel och har liten kuk. Get over it. Du är framgångsrik och visst, man ska inte bli högfärdig för det men att överdriva åt andra hållet heller. Om det å andra sidan är ett av dragen som gör att han kan skapa det han gör så visst, kör på. Jag ska försöka härda ut.

I ett par krönikor tar han upp sin övervikt på ett seriöst sätt i ett försök att få hjälp av fansen. Han har blivit diagnostiserad havandes "Morbid Obesity", Obscen fetma alltså och riskerar att dö ung. Han hanterar det som vilket missbruksproblem som helst och erkänner det, talar med nära och kära om det, börjar trappa ner på det farliga samtidigt som han tar medicin. Genom krönikorna tar han ett steg till och vädjar till läsarna att påminna honom om problemet om de ser honom äta något onyttigt.

En höjdpunkt är intervjun med Ben Affleck. Den som följt Smith över huvud taget kan inte ha undgått det lite homoerotiska förhållandet och den dyrkan han känner för Affleck och det verkar som om känslorna går åt båda hållen. Intervjun är gjord innan Daredevil kommer ut och under Bennifer-perioden, de har nyligen förlovat sig, och det är fascinerande läsning så här i efterhand. Han berättar att det verkligen är äkta kärlek och att han aldrig sett två så förälskade människor. Otroligt roligt och sorgligt på samma gång. Smith spekulerar i att Affleck kan bli en av de få som driver två franchises samtidigt, Jack Ryan och Daredevil. Det verkar inte som om han har någon av dem just nu. Han kanske inte är världens bästa skådespelare men han verkar vara en riktigt trevlig och ödmjuk kille och det känns på något konstigt sätt bra att veta.

En annan höjdare är intervjun med Tom Cruise. Smith börjar med fyra sidor hype och idoldyrkan och det är inte helt omotiverat. Det är onekligen en branschens allra största stjärnorna han har framför sig och det är rätt stort. De verkar komma bra överens och pratar om det mesta, även scientologi men här är Smith vek. Han lägger ofta in värderingar men här är det vara en rapportering av vad som sagts. Jag är skeptisk. Han fegar även ur när det gäller homosexualitet men han har väl inte råd att bli stämd antar jag. Det närmaste han kommer är prat om att det är den vackraste mannen han någonsin sett och han får en kram när intervjun börjar. Hoppas inte Ben blir avundsjuk. Jag har svårt att skaka bort bilden jag får framför mig där en kort muskulös Cruise kramar den rejält mycket större och otroligt mycket mer otränade Smith. Det måste varit en syn för gudarna.

Det är en samling krönikor hämtade från olika källor och spridda över tid även om visa av dem behandlar samma ämne och det medför naturligtvis vissa problem. Vissa texter är mer lika varandra än man skulle önska och det finns inget fokus. Självklara saker men som bok betraktat känns det som svagheter. Tråkigt är också hans fixering vid sin lilla kuk och att han har en snygg fru som låter honom stoppa in snoppen i henne regelbundet. En gång räcker tack. Texterna var och en för sig står sig bra och vissa av dem är fantastiska. Är du ett fan är det ett givet köp. Är du ett fan ska du också köpa dvd:n An evening with Kevin Smith. Den är ännu bättre.