Ensamheten är den största faran. Att vara ensam är att inte finnas, att inte kännas. Att vara ensam är också att gömma sig. Ensam kan man vara i sitt lilla, smutsiga rum likväl som på en fest full med människor. Camille har varit ensam så länge. När Philibert, hennes märklige granne, räddar henne från det utkylda rum där hon legat svårt sjuk i flera dagar, är det dock lika mycket för sin egen skull han gör det. Philibert är en udda, otidsenlig figur med en gammaldags matinéhjältes språk och svansföring. Han och hans inneboende Franck lever separata liv, sida vid sida, i en gigantisk parisisk paradvåning med en interiör från förra sekelskiftet.

Camille stannar hos de två, och när Francks farmor Paulette också flyttar in är familjen komplett. Under ett år lever de tillsammans och det är detta enda år som Gavalda skildrar.

De fyra är alla trasiga individer utan förmåga att egentligen ta till sig andras värme. Hur bygger man relationer till andra? För att stå ut måste de stötta varandra. Samvaron är stel och trasslig i den märkliga familjen. Dåliga relationer är bättre än inga.

Camille blir, sina egna problem till trots, det kitt som håller samman familjen och den katalysator som får de andra att förändras. Själv börjar hon långsamt ta sig ur sitt självvalda fängelse av svält och isolering.

Gavaldas nya är helt enastående. Karaktärerna är självlysande, tredimensionella. Historien är oerhört gripande, med ett djup och en svärta som går rakt in i hjärtat. Språket är modernt, lätt. Björkman har lyckats mycket väl med översättningen, särskilt dialogernas ordlekar och krumbukter har kvar sin franska karaktär, samtidigt som de framförs på klockren modern svenska.

Det är också en mycket, mycket fransk roman. Bilden av det moderna franska samhället är dyster. Lägenheten de bor i, som står tom på grund av en arvstvist (det franska rättssystemets kvarnar mal…långsamt. 15 års handläggningstid för exempelvis en arvstvist är ingenting), Camilles självsvält (Franska kvinnor bantar alltid och är aldrig glada. Bantningsmedel utgör halva sortimentet i hälsokostaffären. Självsvält är lika med självkontroll, vilket tydligen är något att sträva efter) och det ständiga rökandet (och haschrökandet).

Liksom hos Amélie Nothomb, en annan ung, firad franskspråkig romanförfattarinna, är kroppen i fokus. Att misshandla sin kropp genom självsvält, alkoholmissbruk och ständigt cigarettrökande är ett sätt att skaffa sig kontroll över tillvaron. Det är även ett sätt att skaffa sig distans till andra. Detta är ett centralt ämne; distansen till andra människor och vad som krävs för att lita på någon, släppa in någon i den egna sfären. Hur ska man kunna lita på någon annan när man inte litar på sig själv? För Franck handlar det om att arbeta hårt och ständigt söka nya sängkamrater. Så håller han både ensamheten och närheten borta. Philibert lever i svunna tidsåldrar, hans kunskaper om historiska skeenden beskyddar honom från faderns krav och de ständiga förändringarna i världen utanför. Och Paulette, hon lever på undanträngda minnen och kärleken till barnbarnet Franck, som blivit hela hennes värld.

Trots att de alla lever i sina egna universum dras de till varandras sällskap. Det är trösterikt, närgånget skildrat med precist handlag. Ett gediget romanbygge där romatiken och desperationen nära nog slungas ut, från sidorna, rakt på läsaren. En skör historia om utsatthet, rädsla och det obändiga tvånget, viljan att vara nära andra.

Ett av årets starkast lysande verk av en författare vars karriär pekar spikrakt uppåt, mot en säker plats på parnassen.