Finns det några människor idag som inte någon gång hamnat i den obehagliga situationen, där ens föräldrar spelar upp hela repertoaren av pinsamheter som vi helt vill ta avstånd ifrån? Föräldrar, som i den betraktande vuxne avkommans ögon, har flera av de åsikter och beteendemönster som vi känner som obehagliga, dels utifrån att de är "fel" åsikter, dels att vi de facto är deras avkommor och således av rädsla fruktar att detta beteende även kan finnas djupt hos oss själva.

Den vuxne sonen i den första av Jerker Virdborgs sju noveller har hamnat i denna obehagliga situation men agerar kanske på ett lite annorlunda sätt än gängse normer förutsäger. Efter att ha läst denna inledande berättelse har Virdborg, precis som koffeinet i kaffet, en beroendeeffekt som både ger sug efter mer och som erbjuder ett illamående och obehag som lätt uppstår efter alltför stort Gevaliaintag.

På ett skickligt och avskalat sätt porträtteras den synnerligen bittre äldre mannen, som varit med och byggt upp det svenska samhället, om tar ut sin ilska och bitterhet genom enorma krav på sina barn och omgivningen i stort, och som gnyende och envist levererar plumpa uttalanden och rasistiska påhopp varhelst han befinner sig. Det obehag som den äldre mannen ger oss genom sitt uppförande gör det inte svårt att känna medlidande med sonen i hans tappra försök att tillmötesgå faderns krav. I den oftast mindre absurda verkligheten, låter vi människor och i synnerhet familjemedlemmar hållas, och överser deras plumpa beteende. Men slutscenariot i fiktionen visar en son som inte längre härdar ut och som genom lögner flyr flygplatsen och lämnar den gamle böjd över sin rollator, försjunken i ett inre kaos som lämnar läsaren i mycken eftertanke. En oerhörd förmåga att uppmärksamma vårt obehag och vår ångest inför mötet och relationen med våra nära och kära.

Sammantaget är samtliga noveller uppbyggda kring samma utgångspunkt. En till synes helt normal samhällsbild och vardag. Ett äldre syskonpar går på museum, en man är på väg till sin före detta för att hämta sina sista tillhörigheter, fyra hormonstinna tonåringar bevistar den undanskymda och perfekta badplatsen, sonen som av pappan får tillstånd att på egen hand övningsköra på ensliga skogsvägar och killen som sitter hemma i flickvännens föräldrars hus och skall ha en avkopplande dag för sig själv, är huvudteman i några av novellerna. I samtliga förbyts dock scenariot till något om i mer eller mindre uttalad form fylls med behag och hotfullhet. Successivt förlorar personerna greppet över händelseförloppet och får konsekvent ångra de val de tidigare gjort.

Bokens titel anspelar på den brist på kontroll vi har över jordelivet, där känslan av maktlöshet ger huvudpersonerna allt mindre utrymme att spela på, där de får allt svårare att hålla huvudet över ytan. Språket är mycket bra och repliker och textmassa är nedbantat till att endast ta upp kärnan i budskapet och där i synnerhet replikerna är just så korta och kärnfulla som vi i vardagen känner igen oss.

Novellerna är författade genom genuint talspråk, med en god uppfattning om hur människor verkligen talar till varandra, oavsett om det är en dialog mellan barn, vuxna eller nya bekantskaper. Repliker som "Är ni goa i vaderna nu eller"? får troligtvis fler än mig att omedvetet övergå till ett läsande på lindomedialekt. Men ju fler noveller jag avverkar, desto mer avtar koffeinets effekt och upplevelsen av obehag och suget efter mer mattas en del. Klumpen i magen efter det starka mötet med den åldrande fadern löses upp. Vardagsobehaget tenderar att minskas och berättelserna blir mer som en nedtrappning från ingångsnovellerna, vilket ger känslan av en återhämtningsfas, för att sedan få mig att återgå till den vardag jag lämnade där läsandet tog vid.