Jag brukar alltid nämna Howards noveller om Conan cimmiriern när människor häver ur sig att J.R.R. Tolkiens "Härskarringen" skulle vara bra fantasy. Dessa noveller står som kontrast till Tolkiens romanserie. De är snabbt och effektivt berättade, oansträngda, tidlöst politiskt okorrekta, skrivna med hjärta och med en nästintill fascistisk mentalitet.

Novellantologin som jag håller i innehåller 14 Conan-historier. De följer alla en enkel grundstruktur med en känsla av förutsägbarhet. Precis som andra fantasyhistorier. Skillnaden är att här går det lite fortare. Och sen är det lite mindre opretentiöst och högtravande. Vi vet att Conan kommer besegra motståndet han möter, precis som i all annan vanlig fantasy vinner det laget vi förväntas hålla på. I detta fallet förmodligen med ett bredsvärd. Likväl är det värt att läsa Howards historier om cimmeriern, för de är energiskt välberättade med en stämning som ingen annan lyckats åstadkomma i genren. Conan-pastischer och sorgliga imitationer av olika slag har förekommit genom åren, och hjälten framför andra har både parodierats och kopierats in i det oändliga.

Men jag sitter alltså här med Howards egna historier, de jag uppmanar dig att läsa. Men frågan är om du ska läsa dem i den här antologin eller inte. Jag ser denna novellsamling som fullgod, men om du ska undersöka den närmare rekommenderar jag att även ta en titt på uppföljaren till denna samling, "The Conan Chronicles Volyme 2: The Hour of the Dragon" för att på så sätt få en mer rättvis möjlighet att skaffa en överblick av Howards noveller om cimmeriern. Även om alla är likadana. För trots detta faktum bör man se till att kunna läsa dem alla. För även du kan och kommer om du ger dig själv chansen att hitta din favorit. Räkna med blodiga, effektfulla historier fyllda av hederliga och ordentliga klichéer från en svunnen tid.

Ultrakonservatism alltså. Så konservativt att det blir modernt, nydanande eller annorlunda. Jag kan låta reaktionär men det är detta vi behöver i dessa "moderna tider" då manliga förebilder påstås saknas. Vem är inte en manlig förebild om inte Conan? Conan är både det totala och det ultrakonservativa mansidealet som blivit så populärt att ifrågasätta. I Howards framställning är allt han gör rätt. Det enda som fäller honom är hans stora passion, livslust och totala brist på känslohämningar. Han går sin egen väg med sin egen moral, han blir förrådd och han blir överfallen av ett dussin fega tjuvar när han är dubbelfull eller tillfälligt obeväpnad vilket tvingar ut honom på ytterligare ett äventyr, om han inte redan spelat, supit eller knullat bort samtliga silverpenningar. Detta mönster kommer att upprepas i denna antologi. Conan hamnar alltid i trubbel som skulle ta livet av vilken annan människa som helst. Men Conan kan hantera alla problem han ställs inför. Han är en praktisk man med sunt förnuft, alltid med mer kunskaper och erfarenheter än någon annan, han tror alltid på sig själv, han tvekar aldrig, han är rationell, han är modig, slug och beslutsam, han förlitar sig alltid på kallt stål och han är förstås också omänskligt stark, en av få saker vi har fått lära oss om honom.

Som du märker handlar Conan om styrka, men inte bara om fysisk. Han besegrar inte bara sina motståndare med sin kropp, oftast är det hans huvud som finner de avgörande lösningarna. Och självklart går han inte alltid runt i bara höftskynket, en missuppfattning om Conan. Ordet barbar förekommer inte heller lika ofta i Conans noveller som vissa kanske tror. Conan lever i den Hyboriska tidsåldern, och där finns det olika sorters barbarer, och Conan är ju först och främst cimmerier. Däremot har han oftast ett bredsvärd nära till hands – glöm alltså en eventuell föreställning om att Conan vevar omkring med ett två meter långt och 10 kg tungt svärd – han är en praktisk man. Och självklart också ett långt svart rakt hår. Conan är hjälten men de flesta andra individer i den hyboriska världen är oftast inte mycket att ha. De flesta verkar vilja förråda, strunta i eller döda Conan, vilket borgar för att vår hjälte alltid ska ha fullt upp. Övriga individer kännetecknas ofta av någon annan svaghet, så det är tydligt vem vi ska sympatisera med.

Vad du som läser Conan dock kommer att märka är att han inte är någon idealist. Conan räddar aldrig världen, han räddar sig själv. Om han nu skulle rädda världen är det bara för att han måste för att själv ska kunna klara sig. Men det är sällan Howard använder dessa numera moderna fantasymotiv i sina Conan-noveller. Det är som sagt mestadels Conan som råkar i trubbel, världen klarar sig trots att den verkar överfylld av både skurkar och otyg. Och ingen hjälp eller mentor har han heller. Han måste klara sig själv, till skillnad från den fantasy-hjälte (?) som bland annat Tolkien använde sig av som måste ha både tur, hjälp och blöjor för att kunna ha en chans emot ondskan. Hur dessa svaga karaktärer kan bli hjältar är bortom mitt förstånd. Det har sagts att dessa gestalter är mer trovärdiga än Conan men vad gör de då i en farofylld fantasyvärld?

Litteratur är inte verklighet men jag föredrar den sortens logik då hjälten från början har förutsättningarna som krävs för att kunna besegra det som kommer i hans väg istället för att författaren i princip ska fuska fram ett lyckligt slut. Hur kan man tala om faror när dessa odugliga pysslingar ger sig ut i deras respektive världar och trots deras totala oförmåga till att åstadkomma någonting lyckas de rädda världen. Conan kommer inte ens halvvägs men han kör åtminstone med rent spel och han är åtminstone ett namn vi kan lägga på minnet. För att han är värd att minnas. Låt oss slänga den småborgerliga och smygkonservativa fantasyn med odugliga och falska hjältar. Det är en tid för hjältar. Läs Howards Conan och njut av det enkla, det primitiva och det äkta. Sen är det frågan om just denna antologi är den bästa om Conan… det kommer jag själv aldrig kunna svara på.