Visst är det fascinerande att läsa om hur människors liv är intrasslade i varann och hur det som till en början tycks vara obetydliga samanträffanden som i slutet får all betydelse för handlingen men jag börjar tröttna. Sedan Short cuts kom har allt fler böcker och filmer apat efter. Det är ju ett så spännande sätt att dras in i en berättelse som man på förhand inte kan överblicka den men jag skulle önska att någon som omväxling skulle vilja skriva raka berättelser i stället, i alla fall när själva ihoptrasslandet inte har en poäng.

Harhjärta är invecklad i sig själv. Det är flera parallella historier som så småningom korsar varann. Detta upplägg är väl okej men det känns som om det finns där mer för att en bok måste skrivas på detta sätt än som att det verkligen tillför historien något. Jag skulle gärna lära känna någon av karaktärerna bättre. Nu får man bara ögonblicksbilder av de olika personerna i boken och det känns lite fattigt.

Det som är intressant med Harhjärta är att den väver ihop rasistiskt våld med våld mot kvinnor och Göteborgsdemonstrationerna. Till detta lyckas författaren få med lite new age, cancerforskning och kärlek. Det blir hackigt och ingen av ingångarna blir riktigt tagen på allvar. Allt ryms i denna bok men det resulterar i att ingen av de viktiga frågorna får det utrymme de kräver och därmed blir det inte mer än ett konstaterande av problem för att sedan hoppa vidare till nästa som också bara snuddas vid och så vidare.

Kanske beror det på att jag själv tycker att frågor om våld mot grupper av människor är så avskyvärt och är något som man som människa måste jobba mot, att jag känner mig så besviken på denna bok. Så stora saker kan inte avhandlas så lättvindigt för då trivialiseras de. Göteborgshändelserna är inte bara något som gjorde en ung kvinna desillusionerad och rädd för vart samhället är på väg. Det affekterade många och det bevisade att rättssystemet inte är till för människor utan för makten. Det är behjärtansvärt att försöka sammanföra alla dessa stora problem och hädelser men det blir platt och tunt.

Jag hade hellre sett fyra eller fem romaner där karaktärerna fick möjlighet att komma till sin rätt och där frågorna och resonemangen som måste föras när det gäller så viktiga saker också får plats. Visserligen skulle jag då antagligen inte hålla med författaren i dennes resonemang runt frågorna men då skulle jag i alla fall ha något att reagera emot.