Jag ville inte alls veta
hur det är att vara död

Jag ville veta
hur motsatsen var möjlig

I Lina Rydén Reynols fjärde diktsamling undersöker ett diktjag det liminala tillståndet mellan livet och döden – och inte det som vissa hänvisar till i nära-döden-upplevelser, utan det märkliga tillstånd det är att helt enkelt existera, utefter premisser som ibland kan kännas omöjliga. Hur är det möjligt? Och hur ska man egentligen förhålla sig till det som människa?

Jag hjälper dig inte är en diktsamling som kräver ett lika varsamt som precist använt språk för att det såpbubbleliknande tillstånd som ska fångas inte riskerar att spricka. Reynols lyckas, för det mesta, mycket fint med det. Med hjälp av glidningar från det ena till det andra: döden – livet, kroppen – omvärlden, den verkliga världen – spegelbilden av den, håller Reynols såpbubblan intakt, men kan samtidigt tillåta sig själv att briljera med konkreta och förvillande vackra bilder: tänder slås ut, men tänder slår också ut som blomblad, i en av samlingens första dikter konstateras att man kan trä ett spjut genom en människa, för att hålla henne upprätt – och det ska anses vara en form av kärlek. Det finns en saklig, och om man vill, kall, ton i diktjagets undersökande ansats, i hur sakernas tillstånd konstateras. Det drar ibland åt äckel och body horror, som i dikten på s. 86:

(…)
Jo nu märker jag
Det finns växtlighet
Det finns saker som måste skäras bort
för ansiktet kan inte längre finnas

Det hade kunnat bli utstuderat, men allt ligger i linje med diktjagets undersökning av vad det egentligen är att vara vid liv, en undersökning som får sitt tydliga avstamp redan i samlingens första dikt: ”Stumt är ingenting som lever/Men vad lever”.

Förutom glidningarna i språket och tingen och de surrealistiska men precisa bilderna finns här också tre olika perspektiv. Också de kan ses som ett grepp för att försöka närma sig temats undflyende karaktär. Förutom vad som kan tolkas som diktjagets inre, reflekterande monolog, finns här också dikter som fångar en intervjusituation med en intervjuare och en respondent, och dikter där språket har rört sig in i ramsor och besvärjelser, i korthuggna, ljudande uppställningar.

Möjligen kan man kritisera det tredje perspektivet för att ligga för långt från resten av dikternas ton – vilken plats har egentligen dessa besvärjande ramsor i den här samlingen som annars har en sådan saklig ton? Andra formuleringar lägger sig för nära vår nutida verklighet för att hålla såpbubblan intakt: ”Jag ångrar allt/men det får man väl inte säga i det här jävla landet”.

I övrigt är Jag hjälper dig inte en imponerande samling, som håller ihop sig själv och lyckas förmedla den påtagliga men svårbeskrivna känslan av att vara mitt i ett (meningslöst?) levande – ett ingenting och ett allting på samma gång. Mot slutet finns till och med, förutom en återupprepning av diktsamlingens inledande bild av spjutet genom människokroppen, också en klassisk ljusning med en blick mot en horisont – som funkar.