Kuriosakabinettet, kan man lugnt konstatera, har gått ur tiden. Med Wunderkammer, av finlandssvenske Ralf Andtbacka, får vi dock återigen uppleva denna otympliga, mystiska möbel och de hemligheter som kan hittas i dess oräkneliga fack. Om kuriosakabinett skriver Andtbacka:

Kuriosakabinettet uppstod ur den radikala expansion av det mänskliga vetandet som de stora upptäcktsfärderna innebar. Samlingen var ett sätt att strukturera världen, att spegla makrokosmos i mikrokosmos. Den skulle åskådliggöra den enhetliga ordning som dolde sig i tillvarons förunderliga brokighet. I kuriosakabinettet förenas magi, kunskapssökande och estetik.

Wunderkammer utgavs ursprungligen 2008, nu finns den som del av N/L:s poesibibliotek med förord av Sebastian Johans. Med denna samling har Andtbacka byggt upp sitt eget kuriosakabinett och fyllt det med objekt, ord – och kuriosa. Det är ett kabinett där total jämlikhet råder mellan såväl objekt som ord, där läsaren får stå och se på medan Andtbacka undersöker dem ur varje vrå och vinkel, vänder dem ut-och-in och upp och ner, förstorar upp och förminskar, tar isär och sätter ihop i nya former. Det är ett konstnärligt experiment som tänjer språket till sitt yttersta – som Sebastian Johans skriver i bokens förord ”Syntaxen leker och har kramkalas”, men också en hyllning till språket, orden, objekten, en kärleksfull gest till den som samlar på objekt eller ord och en motkraft till den minimalistiska våg som går över världen och som vill ”declutter” allt som inte sitter fastskruvat i golvet.

Och visst är det kanske så att tingen har någonting, att de samlade så här och belysta på det här sättet kanske säger något om universum och människan. Om inte annat finns en tjusning i den lekfullhet med vilken de visas upp och placeras sida vid sida, som t.ex. i dikten ”Ting”:

skrot, skräp och rester
flänsar, fjädrar, ruttna madrasser
underliga apparater
som sedan länge slutat fungera
…
arc de triomphe, big ben, den lille havfrue
klippböcker, postorderkataloger
spiralgalaxer, stoftkorn
enhörningshorn, spindelmuttrar, diverse

Genomgående finns detta utjämnande av världen där arc de triomphe får samma uppmärksamhet och värde som ruttna madrasser. Det går i linje med en objektsorienterad ontologi (eller OOO, som det också kallas) som blivit poppis inom konst de senaste åren, där en installation kan bestå av vanliga föremål som ställs ut och betraktas som konst – mycket likt vad Andtbacka gör här. Objekten får äntligen ta samma plats som det klassiskt vackra och stråla utifrån sina egna premisser – en möjlig tolkning om man är vänligt lagd. En annan tolkning är att Andtbacka här belyser en soptipp fylld av diverse saker som får manifestera människans fixering vid saker och konsumtion. Det är upp till läsaren att avgöra – men ett är säkert: vi har en relation till objekten som finns runtomkring oss och de bär alla på en historia.

Centralt i samlingen är också språkvrängandet, som en ytterligare dimension till förståelsen och värderandet av verkligheten. Det syns tydligt t.ex. i dikten ”Nya världen”, där texten inte bara jobbar grafiskt med en typsnittsstorlek som får växa och sedan minska, utan där också orden bryts upp och presenteras i olika versioner av samma, upprepade strof:

nGar hhemåt i käveln lälvs grästrsåkelt
emykan aårdsstaketet ch ldiezerbyggnoden.
Sewn uhhrd rlu lou såmtsun rodnay i pav
(…)

Denna språkmaterialism bryter upp hierarkierna ytterligare – inte bara ifrågasätts objekten i sig, utan också orden som betecknar dem. Ett spännande inslag i relation till detta är avsnittet om ljudinspelningar genom tiden – hur teknisk utveckling har medfört att uttalade ord kan tillåtas fastna på och kopplas samman med objekt som kan bevaras. På så vis undersöks också orden i relation till objekten, det väldigt mänskliga sammanlänkas med det materiella.

Det är finurligt, stundtals vackert, märkligt och spännande i sin språkpolitiska handling. Wunderkammer är ett lekfullt och nyfiket idéexperiment som skvallrar om – som Andtbacka själv konstaterar i dikten ”CV” (”Jag kan: språk/Jag kan: räkna upp saker”) – en författare som kan språk och vad som går att göra i dess utkanter. Men någonstans stannar diktsamlingen halvvägs – det blir som att presenteras för en rad uppfinningar och konstatera ”titta, så kan man göra!” och sedan röra sig vidare i världen, möjligen med en något bredare förståelsehorisont men utan att ha blivit berörd i själen. Det, förstås, beror på vad ens själ ömmar för: är det vår relation till objekt, ordens materialistiska aspekter och böjandet av dem i omöjliga vinklar, ja då blir man säkert hänförd på djupet av att få titta in i denna Wunderkammer.