Det är denna lycka vi söker. Vi är olydiga. Vi förtjänar att straffas. Men vi låter ingen straffa oss. Vi straffar varandra, blinda inför oss själva. Vi är omöjliga att se. Genomskinliga. Jag kan inte sova, ansiktet värker. Hans händer, hans kyssar, det salta i hans tårar, det räcker inte. Ingen hör oss.

Kärlekens exil av Sandy Harry Ceesay är en smärtsam poetisk berättelse om migration, kärlek, hat och familj. Det är en berättelse om rötter som kapas, om syskon som bara har varandra och en sorg som är så stark att den äter sig in överallt. En sorg som äter upp allt, och lite till. Det är också en berättelse om det drömska Paris. Om det salta havet, ändlösa somrar och att lära sig simma. Det är en berättelse om att våga älska. Trots omvärldens kritiska blickar, trots risken att bli förskjuten av de man älskar. Det är en berättelse om att vara rädd. Trots att man försöker låta bli.

När Kamil och Peti är barn lämnar hela familjen Sverige för ett nytt liv i Paris. Kärlekens stad, älskad av deras gambiska pappa. Men livet på 2 rue Lamarck slås sönder när mamman dör. Till slut flyr systern till havet, och kvar blir Peti. Och deras tyste far.

Under ytterligare en oändlig sommar träffar träffar Peti den jämnåriga Lamin, döpt efter floden som som tog Petis farfars liv där borta i Gambia. Deras berättelser möts i exilen. Långt bort från ett land som aldrig var deras.

Berättelsen rör sig någonstans i gränslandet mellan en dikt och en roman, men knyts ändå ihop till slut. Alla lösryckta ögonblick passar in i en helhet, en berättelse, en känsla. Språket är bland det vackraste jag läst på länge, det är omöjligt att inte ryckas med. Att inte gråta när huvudpersonerna gråter. Åt trasiga relationer, tystnad och sorg.

”Kärleken” sa han. ”Den har gett sig av.” Han var så ensam, när skymningen fann honom. Tystnaden hade satt sig som en sur lukt i honom. Trängt in i hans kläder, hans hår, lagt sig under huden, i ögonen. Lukten letade sig in i hans huvud tills han var fylld av den. Han blev lugn till slut. Stilla.

Att hitta citat till den recensionen är ingen konst, jag behöver bara slå upp en sida för att välja och vraka. Utmaningen blir att inte skriva av hela sidor, för ni får faktiskt läsa boken på egen hand i lugn och ro. Utan att jag ivrigt pekar på stycke efter stycka. Boken är Sandy Harry Ceesays debut och jag hoppas innerligt att det kommer många många fler.