Upptakten i romanen Löftet är som gjord för en film. 13-åriga Amor blir hämtad från skolan mitt under lektionen. Hennes mamma har dött efter en tids cancersjukdom och familjen samlas tillsammans med övriga släktingar på farmen inför begravningen.

Afrikaanerfamiljen Swartz äger en gård med en lustigt utformad huskropp, där tillbyggnaderna har olika stil och utförande. Familjen kallar sina ägor för farmen, men vad marken har för potential är oklart. Berättelsens nav är dynamiken mellan syskonen – som var och en har brister och förtjänster. Förutom Amor, finns de två äldre syskonen Astrid och Anton, och en mängd personer som dyker upp på begravningen. Mamman hade i slutet av sin levnad sökt sig tillbaka till tron hon föddes in i. Nu ska begravning ske enligt judisk sed. Rabalder har uppstått i släkten men hennes önskan efterlevs.

Ytliga porträtt blandas hejdlöst med de lite mer ingående porträtten. För egen del fastnar jag för skildringen av Amor. Hon är yngst och väcker syskonens irritation i sitt fjära sätt att vara. Spänningen har också sin grund i att Amor överhörde en konversation mellan mamma Rachel och pappa Manie där familjens svarta tjänstekvinna Salome utlovades ägarrätten till huset och marken där hon bott i utkanten av ägorna. Huset är mer att likna vid ett skjul, men den tänkta gåvan är en tacksamhetsgest från mamman i familjen. Två veckor innan mammans död har Amor alltså bevittnat scenen med löftet och i efterdyningarna av begravningen påminner hon sin pappa och sina syskon om det hela. De bemöter henne med frågan om hon inte vet vilket land hon vuxit upp i. Svarta kan inte äga hus enligt lagen.

Resten av handlingen är de kommande trettio åren. Den vita familjen med pappan och de tre barnen råkar ut för händelser och i kulisserna monteras apartheidsystemet ned samtidigt som en ny framtid utmålas för Sydafrika.

I mixen av att låta Sydafrikas närhistoria utspela sig i bakgrunden för en familjeskildring ingår också en stor dos satir mot trossamfund, eller snarare prästerna (eller vad de själva vill kalla sig):

De sitter i salongen i pastorns nya hem, det är ett soligt rum som vetter åt norr mot ett stenparti på tomten i Mucklenuek. Alwyn och hans maka, ursäkta, syster, det var inte meningen att vara respektlös, har för länge sedan lämnat sin fuktiga lilla boning bakom den nederländska reformerta kyrkan eftersom Gud har skänkt honom framgång. Mycket har förändrats. Han kallar sig inte längre dominee, han är pastoor nuförtiden, och kränger en mjukare frälsningslinje till sina kunder, host, jag menar flock, vilket är till allas fördel. Pastooren har aldrig brytt sig stort om världslig grannlåt, vad det nu är, men jösses vad det gör livet bekvämt.

Berättaren – som dyker upp som en ekorre och tilltalar mig/oss som läsare – ger mig/oss sin story utan nämnvärd politisk analys. Stundom är effekten underhållande och stundom inkännande åtminstone vad beträffar skildringen av Amor. Men den som förväntar sig ett mer nyanserat svar på varför det gått som det gått i förverkligandet av regnbågsnationen får vända sig till andra berättelser.

Jag hade kunnat tänka mig mer allvar i framställningen men anar att Galgut har sina skäl för att blanda romaningredienserna på det här sättet. Ett av skälen kan vara det stora nöjet att få använda sina författartalanger med ett lekfullt sinne. De svarta sorgkanterna framträder ändå.