Poetry is that which is worth translating.

Så inleds Eliot Weinbergers essä om översättningens konst, som närläser 19 olika versioner av samma dikt av den kinesiska poeten Wang Wei från 700-talet.

Först presenteras dikten i original med de kinesiska ideogrammen, kort förklarade. Därefter följer en translitteration enligt pinyin-systemet, som utgår från modern kinesiska (alltså inklusive en översättning från 700-talskinesiskan till dagens talade språk).

Här förklaras också några av skillnaderna mellan språken (engelskan och mandarin) och deras tillhörande litteratur: i kinesisk poesi är rim oundvikliga, och västerländsk verskonstruktion omöjlig. Ja, det brukar sägas att poesi inte går att översätta.

Nästa steg i Weinbergers genomgång är en översättning av varje ideogram för sig, inklusive deras olika möjliga betydelser. Första raden blir då:

Empty

mountain(s), hill(s)

(negative)

to see

person, people

Sedan följer först 14 olika engelska översättningar, en fransk och en spansk, med tillhörande kommentarer. Den här upplagan avslutar dessutom med ytterligare översättningar på engelska, tyska, spanska och franska, så att läsaren totalt får över 30 versioner av dikten – samt ett efterord av Octavio Paz, som även står för en av översättningarna.

Den första översättningen som presenteras är W.J.B. Fletcher’s ”The Form of the Deer” från 1919, den senaste är Gary Snyder’s version från 1978. Framför allt många av de tidigare översättarna såg sig nödgade att smycka ut Wang Weis raka och enkla ljus som äntrar diktens skog, till lite mer tillrättalagt poetiskt ”slanting”. Poesi ska ju ändå vara poesi, för att passa målgruppen…

Att läsa alla de olika översättningarna tillsammans visar hur svårt (omöjligt) det är att översätta en dikt. Och att varje version inte bara ger ett perspektiv på den översatta dikten, utan även på den tid och det sammanhang i vilket den översatts. Som det tidiga 1900-talets västerländska översättares behov av att både snygga till och kanske exotisera den österländska dikten – som säger mer om översättarens sammanhang, än poetens. Som dåtidens kartors ”hic sunt dracones” för de (för oss) okända territorierna, eller samtidens kartor med ett överexponerat Europa i central position.

Weinbergers noggranna kommentarer till respektive översättning är intressanta och helt utan pardon. För att översätta en kinesisk 700-talsdikt om känslan i ett skogsparti är det rätt nödvändigt att vara bekant, inte bara med språket, tiden och dess litterära sammanhang, utan även med skogen.

translation is dependent on the dissolution of the translator’s ego: an absolute humility toward the text. A bad translation is the insistent voice of the translator – that is, when one sees no poet and hears only the translator speaking

Sannerligen, saliga äro översättarna, ty de skola ständigt misslyckas. Men min favoritöversättning, Gary Snyders, är i alla fall också en av Weinbergers favoriter:

Empty mountains:
no one to be seen.
Yet – hear –
human sounds and echoes.
Returning sunlight
enters the dark woods;
Again shining
on the green moss, above.

Och kanske är ändå den största behållningen av hela genomgången av alla översättningarna den, att det inte kan finnas en enda, enkel – ”rätt” – översättning, utan att de alla har olika styrkor och svagheter. För det är så vi får närma oss språket (språken).

The point is that translation is more than a leap from dictionary to dictionary; it is a reimagining of the poem. As such, every reading of every poem, regardless of language, is an act of translation: translation into the reader’s intellectual and emotional life. As no individual reader remains the same, each reading becomes a different – not merely another – reading. The same poem cannot be read twice.

Det stämmer nog att poesi inte går att översätta – varken från ett språk till ett annat, eller från poetens idé till läsarens föreställning. Och ändå gör vi det, ändå har vi alltid gjort det. För poesi är det som är värt att översätta – och det finns ständigt det som är värt att översätta, alldeles oavsett hur omöjligt det är.