Jag bor väldigt nära Stockholms inlopp. Fritidsbåtar och kryssningsfartyg flyter förbi en vik som jag kan promenera till. Vågsvallet som rullar in på stranden berättar att havet är en plats för mänsklig aktivitet. Går jag upp på berget intill kan jag se Skeppsholmen med sina gamla byggnader för marinen. I en annan del av hemkommunen finns Baggensstäket, en trång passage där ryska soldater skulle hindras så att de inte nådde den svenska huvudstaden. De här historiska platserna är en del av svenskt kulturarv.

Antologin Facing the Sea är en samling essäer med havet som gemensam nämnare. De tio författarnas bidrag är akademiska och riktar sig främst till andra inom samma skrå, det vill säga studerande och medarbetare på universitet med historia, arkeologi, museivetenskap och etnologi som arbetsfält.

Essäernas exempel spänner över flera århundraden och med så skilda ämnen som försvarsborgar längs Stockholms inlopp, ceremonier kring att bli strödd till havs, eller hur bärgade skepp blivit del av ett kulturarv. Var och en av essäerna har en längd på cirka 20 – 30 sidor och illustreras med förklarande kartor och fotografier. Som sig bör finns också tydliga sammanfattningar och källförteckningar till varje essä. Bokens utformning är av hög kvalitet och ger fröjd till både öga och hand.

Några av essäerna har en viss samhörighet. Två berör regalskeppet Vasa som sjönk på sin jungfrufärd år 1628. I essän ”The human factor – The ship Vasa and its people” skriver Anna Maria Forsberg om historiska källor, mänskliga kvarlevor och bärgade föremål som handlar om människorna ombord. Bilden växer fram av hur samhället var inrättat i Sverige på 1620-talet. Bland passagerarna fanns kvinnor, liksom barn. Skulle de möjligen följa med på utflykt till Vaxholm? Varken skriftliga dokument eller bevarade kläder bekräftar att passagerarna tillhörde de övre samhällsklasserna. Besättningen som förde skeppet bar ingen uniform, eftersom dåtidens marina personal bestod av vanliga män som kallades in på de aktuella fartygen byggda av tidens elit (vars huvudsyfte var att bedriva internationell handel). När skeppet sjönk levde minnet av händelsen kvar ett par årtionden för att sedan glömmas bort. I en av de följande essäerna med fokus på bärgade vrak kommer vi in på den häpnadsväckande vändningen från kungligt fiasko som tre hundra år senare blev en succé. Till viss del beror det på, enligt Simon Ekström, att bärgningen av Vasa förknippades med dykarnas hjältemod, kungahusets personliga intresse och hur bärgningsexpeditionen gavs utrymme i 1960-talets nyhetsrapportering.

Några av de andra essäerna avhandlar temat nationalism. Svensk neutralitet visar sig ha varit en idé redan i 1700-talets marin- och handelssjöfart. Att flagga svenskt kunde vara både bra och dåligt. Kopplingen till nationell stolthet är också ämnet i den essä som berättar om marinkårens ”personaltidning” Vår flotta. Studierna visar många nyanser och att man ibland måste vara pragmatisk i sin relation till nationen.

För mig gav läsningen av essäerna i Facing the Sea en hel del fakta om förhållanden jag tidigare inte kände till. Jag visste till exempel inte att kapare till sjöss i historien kunde inneha kungligt tillstånd (kaparbrev) att attackera krigförande makts fartyg. Det var ofta en mycket inkomstbringande verksamhet och dessutom blev den egna kungen nöjd, om fiendens transport av förnödenheter hindrades.

Författarna till samtliga essäer är väldigt engagerade. De frågar, letar, finner och hittar nya perspektiv. Det finns dessutom mer att hämta till exempel vid besök i andra länders dokumentarkiv. Antologin gör det möjligt att nå studerande och forskare i andra länder för ett utbyte, eftersom den är skriven på engelska. Historiska studier är i högsta grad framåtblickande, vilket de här essäernas författare så tydligt visar med sin entusiasm.

Jag uppskattar hur mina promenader i hemmamiljön nu ställs i ett berikande ljus. Allt handlar inte om nutidens snabbt åkande fritidsbåtar eller gigantiska kryssningsfartyg som gör 24-timmars stopp i Stockholms city.