Alix Chamberlain är en slags influencer; hon är bra på att skriva brev där hon ber folk och företag om saker, och så får hon dem. Hon paketerar det i ett feministiskt budskap, och säljer sitt varumärke som ung, vacker och framgångsrik. Hon är liberal (på det amerikanska sättet, inte det svenska), och är gift med en något äldre man som är nyhetsuppläsare på lokalnyheterna. Hon är arketypen för den typen av hipp vit övre medelklass som får för sig att byta ut en vokal i Alex för att namnet ska bli mer unikt.

Emira å andra sidan, är några år yngre än Alix. Hon har pluggat något år på universitetet utan särskild riktning, för att sedan hoppa av. Hon har ett deltidsjobb som transkriberare, och ett annat där hon är barnvakt åt Briar, Alix snart treåriga dotter. Hennes vänners karriärer har börjat ta fart, och när hon fyller 26 omfattas hon inte längre av sina föräldrars sjukförsäkring, men hon vet verkligen inte vad hon vill göra med sitt liv.

Berättelsen i Kiley Reids debutroman Vår bästa tid tar fart när Emira blir inringd för akut barnvaktande sent på kvällen. Hon har på sig en festklänning och har druckit litegann, men Briars föräldrar behöver ringa in polisen efter att någon kastat ägg mot huset, och vill inte att Briar ska behöva se dem och bli orolig. Emira tar med sig Briar till vitaste tänkbara kvällsöppna mataffär, eftersom Briar älskar att titta på nötterna och lukta på de olika tesorterna.

På Market Depot kunde man köpa benbuljong, tryffelsmör, smoothies från en vagn som för närvarande var nedsläckt och ett flertal nötsorter på lösvikt. /…/ I avdelningen för torkad frukt höll [Emiras vän] Zara klänningen på plats medan hon böjde sig fram i sina klackskor och plockade åt sig en förpackning yoghurtdoppade russin. ”Okej… åtta dollar?” Hon ställde raskt tillbaka den på hyllan och rätade på ryggen. Helvete. Det här är en affär för täta.”

På Market Depot ser en annan kund ett litet vitt barn i famnen på en ung svart kvinna, och drar slutsatsen att Briar har blivit kidnappad, så hon tillkallar en säkerhetsvakt. Boken gavs ut några månader innan mordet på George Floyd, men vita människors benägenhet att ringa polisen för att svarta personer gör dem obekväma, och konsekvenserna det kan få var ju välkända även 2019. Emira blir rädd och arg, och situationen blir allt mer obehaglig, inte minst för att någon står och filmar hela tiden.

Det blir inga enorma svallvågor av händelsen på Market Depot, istället sätter den igång en serie små händelser. Alix börjar intressera sig för Emira, vill plötsligt lära känna henne, och utvecklar något som liknar en förälskelse. Hon ser vilka nära relationer hennes vänner har med sina barns nannies, och försöker odla något liknande med Emira. Hon tjuvläser meddelanden på hennes låsskärm, och googlar musiken hon lyssnar på, och försöker att vara lagom woke.

Hon visste att Emiras huvudämne hade varit engelska. men ibland, när hon såg hennes pausade låtar med titlar som ’Dope Bitch’ och ’Y’all Already Know’ och sedan hörde henne säga ord som connoisseur fylldes Alix av känslor som spände från förvirrade och äkta imponerade till låga och skuldmedvetna som svar på den första reaktionerna. Emira hade ingen anledning att inte vara bekant med det ordet. Och Alix hade ingen anledning att vara imponerad. Detta var Alix fullt medveten om, men bara när hon erinrade sig om att inte tänka på det över huvud taget.”

En av de stora styrkorna i Vår bästa tid är hur väl Alix ängsliga medelklasspersonlighet är skildrad. Åh, hur jag önskar att jag inte kände igen henne. Om ärligheten ska fram är jag ibland obehagligt nära att känna igen mig själv i hennes ängsliga cluelessness. Och det är inte bara hon som är träffsäkert skildrad, det är också Kelley, killen som filmar händelsen i mataffären och sen inleder ett förhållande med Emira. Som är vit, men bara har svarta vänner och i synnerhet svarta flickvänner, och som inte märker sina egna blinda fläckar.

När hon verkligen funderade på hur det vore att leva ett liv tillsammans med honom, ett riktigt liv med gemensamt bankonto, där de var varandras nödkontakter och bådas namn stod på hyreskontraktet fick Emira nästan lust att himla med ögonen och fråga: Ska vi verkligen göra det här? Hur hade du tänkt berätta för dina föräldrar? /…/ Kommer du att följa med vår son till frisören? Vem ska berätta för honom att det inte spelar någon roll hur hans vänner beter sig, han kan ändå aldrig stå för nära vita kvinnor på tunnelbanan eller i hissen? Att han sakta och övertydligt ska lägga nycklarna på biltaket så fort han blir stoppad av polisen?

Emira själv är befriande vanlig. Hon är smart, men inte något Goodwill-Hunting-geni som bara missat sin chans till utbildning. Hon kan stå upp för sig själv när det behövs, men vill inte heller bråka om hon kan slippa det. Hon vill varken stämma Market Depot eller sätta dit sin arbetsgivare. Mest vill hon bara få fortsätta spendera tid med Briar – barnet som Alix tycker är för frågvist och krävande, men som Emira tycker är perfekt. Det finns ingen ände på Emiras kärlek till Briar, och av alla maktstrukturer som berörs i den här romanen är kanske den smärtsammaste det faktum att deras relation kan avslutas från en dag till en annan, lika snabbt som ett jobb helt utan anställningstrygghet.

Det finns många viktiga och välskrivna böcker om rasism, men något som utmärker Vår bästa tid är hur väl den skildrar minoritetsstress – mikroaggressioner, missriktad välvilja; allt det där vardagliga som skaver och nöter. Det är inte en berättelse om hatbrott eller om slagord eller ens om polisbrutalitet, även om det är med ett omotiverat väktaringripande som berättelsen börjar. Kelley och Alix skulle protestera högljutt om de kallades rasister, och Emira är egentligen inte så intresserad av politik, hon vill bara leva sitt liv, och hitta ett riktigt jobb med sjukförsäkring. Men hela tiden är det saker som skaver, som pockar på uppmärksamhet. För rasismen finns där, även om Emira inte orkar tänka så mycket om den, och även om Kelley och Alix tror att de är gott och väl på rätt sida av historien.