Konstnären Ilon Wiklands barndom var minst sagt splittrad. Hon föddes i staden Tartu i sydöstra Estland 1930 och tillbringade där sina första år hos sin snälla mormor. När Ilon fyllt tre flyttade hon till föräldrarna, som bodde på en “fin” adress i Tallinn. Dessvärre hade de inte mycket tid över för sin dotter, som istället tydde sig till hembiträdet, grand danoisen Tito och katten Mik.

Föräldrarna skilde sig 1938. Ilons mor flyttade då till Italien och återsåg sin dotter först tio år senare. Deras relation blev aldrig riktigt innerlig.

Ilon skickades åtta år gammal till sin farfar Alexander och farmor Julie Pääbo i Haapsalu, en idyllisk småstad vid havet. De sex år som hon tillbringade hos dem var till en början mycket lyckliga, men då Ryssland ockuperade Estland 1940 fick rädslan fäste.

De så kallade “juniarresteringarna” 1941 innebar för de olyckliga enkel biljett till Sibirien. Grannar försvann utan förvarning och i skolan kom en del bänkar att gapa plågsamt tomma. I oktober samma år var det nazisternas tur att inta staden. Ilons värsta personliga minne var när en tysk soldat sköt hennes älskade hund.

Då Röda armén närmade sig – för andra gången – 1944 sågs den inte som befriare, utan med bävan. Att Ilon, fjorton år gammal, ensam fick plats på en av de sista båtarna som lyckades lämna Estland den 22 september 1944 var hennes bestämda farmors förtjänst. Höststormarna härjade redan för fullt och den farliga färden varade i tre långa dygn.

Sammanlagt var det 30.000 baltiska flyktingar som steg iland i Sverige, oräknade de som havet slukade.

Sin älskade farmor och farfar återsåg Ilon aldrig mer. De vågade inte ens skriva brev till varandra av rädsla för repressalier.

Till en början fick Ilon husrum hos sin faster, som var konstnär och som redan före kriget kommit till Stockholm. Hon tog itu med att lära sig svenska och blev antagen till en konstskola med inriktning på bokillustrationer 1945. Endast sexton år gammal tog hon sedan klivet ut i arbetslivet.

Ilon gifte sig och bildade familj tidigt. Köket blev därefter hennes ateljé. De fyra döttrarna och deras vänner (senare barnbarnen) fick stå modeller till barnen i hennes böcker.

Mötet med Astrid Lindgren 1953 blev livsavgörande. Ilon fick i uppdrag att illustrera Mio min Mio. Sedan följde slag i slag Barnen i Bullerbyn, Karlsson på taket, Madicken, Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter med flera. Förebilderna till rövarna i den sistnämnda boken fann illustratören för övrigt i kön till Systembolaget.

Det lyckosamma samarbetet med Astrid Lindgren kom att fortgå i 40 år, 1953-1993. Men när Rabén & Sjögren anlitade Marit Törnqvist för att illustrera Lindgrens böcker kände Ilon sig förbigången och bröt med förlaget.

1991 blev Estland fritt och Ilon kunde äntligen återknyta kontakten med hemlandet och de ännu levande släktingarna.

Ilon tog sig nu för att bearbeta den smärtsamma historia hon gått och burit på så länge. Först ut var Den långa, långa resan från 1995, som gavs ut på Brombergs förlag. Ilon målade sina unika bilder och först därefter skrev Rose Lagercrantz den sparsmakade texten. Uppföljaren I min farmors hus med flera titlar som Potatisbarnen samt böckerna om den finska lapphunden Sammeli följde efter hand.

Biografin Ilon Wikland: ett konstnärsliv av författaren och journalisten Enno Tammer är översatt från estniskan (märkbart genom ett fåtal för oss svenskar självklara upplysningar). Det rör sig om en tämligen anspråkslös intervjubok. Det är främst innehållet – Ilons livsöde – som griper tag i läsaren och gör den märkvärdig. Tyngdpunkten ligger på uppväxten i Estland, som i mitt tycke är det mest engagerande partiet i boken. Texten ackompanjeras också av ett överflöd av intresseväckande fotografier (många privata) jämte Ilons egna målningar, som förgyller boken.

Böckernas originalbilder (cirka 800 stycken) har Ilon donerat till Wikland-museet i Haapsalu (Hapsal), där de finns att beskåda för den som råkar ha vägarna förbi.