I torsdags nåddes vi av den sorgligt tråkiga nyheten att författaren och illustratören Gunilla Bergström gått bort. Alfons Åbergs mamma finns alltså inte längre. Det känns overkligt och väldigt sorgligt. Den vi nog alla förknippar starkast med Gunilla Bergström är hennes karaktär Alfons Åberg. Barnet som står med fötterna på jorden samtidigt som han tampas med diverse vardagsäventyr. Dessutom har han skaffat sig en hemlig vän som heter Mållgan. Det är väl något magiskt med att kunna härja och samtidigt ha någon att skylla på.

Enlig Bergström ska Alfons Åberg representera alla barn i världen. Det tycker jag är en fin vision och något som hon lyckas med. Vem känner inte igen sig i Alfons och allting han tvingas genomlida. Det är enkla historier som andas vardag som alltid kryddas med olika dilemman. Något som tilltalar mig alldeles särskilt är att melankolin ligger som en röd tråd genom Alfons vardag. Det är enkelt men ändå på allra största allvar. Och det är väl det som gör Gunilla Bergströms berättelser så stora. Att de lyfter vardagen, enkelheten och den lilla familjen.

Pappa Åberg är på en gång en väldigt vanlig typ och förälder samtidigt som han kör sitt eget race. Han står fast och finns alltid där för sin son, även om han bara ska… Att en pappa lever ensam med sitt barn var nog rätt ovanligt på 1970-talet då de första Alfonsböckerna dök upp. Men samtidigt upplevdes det som självklart och tryggt.

Jag tror och hoppas att Gunilla Bergström normaliserat familjer med en förälder. Det är inga konstigheter när det gäller Alfons som lever tillsammans med sin farsa, och emellanåt dyker farmor eller faster upp. Hon har också genom ”Bill och Bolla” normaliserat barn med funktionsvariabler på ett lekfullt och självklart vis.

Vila i frid Gunilla Bergström, aldrig glömd, alltid på barnens sida med vardagen som fond.