För en annan som är van vid Bohusläns karga klippor, där blåsten effektivt tar kål på varje infall av odlingslust, är det rena rama himmelriket att få vistas i Jenny Clevströms nya humoristiska trädgårdsroman Kirskålsgrannar.

Romanen är en kärleksförklaring till Österlen med dess gudomligt prunkande och doftande trädgårdar översvämmande av klätterrosor, stockrosor, pioner, löjtnantshjärtan, lavendel, lejongap, malvor och allt möjligt annat ljuvligt. Hur kirskålen platsar i sammanhanget tänker jag inte avslöja.

Huvudkaraktären Pommie Dahl är en parant kvinna med korkskruvslockar och storblommiga klänningar. Hon delar bostad med en kavat katt vid namn Fritiof Andersson. Efter att ha kammat hem en rejäl lotterivinst slipper hon löneslava och kan rikta all sin energi på att påta i trädgården samt njuta av livets goda, som smarrig fika och läcker mat.

När ett manligt bombnedslag flyttar in i grannhuset ställs saker och ting på ända för Pommie. Frank Blumer påminner om Robert Redford i sina bästa dar. Han har drivit en plantskola de senaste tjugo åren och försörjer sig numera som trädgårdsexpert, ständigt med ett tv-team i hasorna.

Pommie, som är van att glänsa i traktens alla trädgårdstävlingar, vädrar genast konkurrens. Hon har hädanefter fullt sjå med att spionera på sin nye granne, vars förehavanden hon följer med stort intresse.

Handlingen kulminerar med att den årliga skördefesten går av stapeln, där den vackraste trädgården i trakten skall utses. En tävling på liv och död för Pommie, som misstänker Frank för att inte ha rent mjöl i påsen och som begår några obetänksamma handlingar för att sabotera för honom.

Romanen är av angenäm engelsk feelgood-typ. För egen del associerar jag än mer till de festliga Lotta-böckerna av Merri Vik, som jag var mycket förtjust i under uppväxten. Pommie trampar – i likhet med Lotta (visavi Paul) – i klaveret närhelst hon kommer i närheten av Frank, ramlar i “plurret” och så vidare. Både Pommie och Lotta har också en distinkt air av medelklass runt sig.

Språket flyter smidigt; det märks att författaren arbetar med ord till vardags, även om jag tycker att romanen i viss mån tappar farten mot slutet.

För egen del har boken inspirerat mig till den grad att jag funderar på att införskaffa ett par rejäla lerkrukor och plantera lavendel på försök.

Läs en lättläst och rolig roman – om möjligt i en trädgårdstäppa!