Xiomara Batista är femton år och andra generationens invandrare. Dominikanska republiken, där hennes föräldrar kommer ifrån, finns indirekt i hennes liv, i språket, i musiken och inte minst i mammans strikta religiositet. Mer direkt dyker landet mest upp som ett hot från mamman – en plats dit man kan skicka olydiga tonåringar om man inte själv kan få bukt med dem.

Xiomara och hennes tvillingbror trängs mellan mammans krav på absolut skötsamhet och tonårsvärlden omkring sig. I sig. Xiomara börjar få upp ögonen för det motsatta könet, men framför allt har hon själv på senare tid blivit synlig på ett nytt sätt. Hon är lång och stor och kurvig, och var hon än visar sig tar sig människor rätten att kommentera hennes kropp och dra slutsatser om vem hon är. Hon försöker freda både sig och brodern med nävarna, med en och annan vass replik, men mest är hon tyst. Försöker hålla sig under radarn.

Fast inuti pågår en kamp, och då finns anteckningsboken i läder som Xavier, eller Tvilling, gett henne på den gemensamma födelsedagen. I den skriver hon dikter och utkast till skoluppgifterna Ms Galiano ger henne, personliga utkast som sedan inte blir de hon verkligen lämnar in. Ändå ser Ms Galiano något i Xiomaras texter och uppmuntrar henne att ansluta sig till poesiklubben som träffas utanför skoltid, på tisdagseftermiddagarna.

På tisdagseftermiddagarna, när Xiomara förväntas vara på konfirmationsundervisning, men där hon vantrivs och tvivlar och ställer frågor som Fader Sean har svårt att svara på. En undervisning hon mer än gärna skulle hoppa över, om bara hennes mamma någonsin skulle kunna förlåta det.

Xiomaras dikter, de hon läser högt för sig själv framför spegeln i badrummet, utgör inte bara en del av romanen Poet X. De utgör hela romanen. Kanske borde det innebära att det inte är en roman alls, utan en diktsamling, men det har jag svårt att gå med på. Det är en berättelse, och gestaltar karaktärers yttre och inre liv på ett förbluffande nyanserat och fängslande sätt.

Det blir för många oförenliga krafter. Lust, uppror, ett sökande som kräver svar. Som kräver att man sätter ner foten och höjer rösten. Exploderar över alltför snäva gränser.

Konfrontationen blir oundviklig.

Fast jag egentligen läser rätt begränsat med poesi har flera diktsamlingar slagit ner som små bomber i mig de senaste åren. Visat hur dikter kan utgöra så mycket större berättelser än jag föreställt mig. Jaqueline Woodson med sin poetiska självbiografi Brun flicka drömmer. Marit Kapla med sin skildring av en hel bys befolkning i Osebol. Och så nu Poet X, en ungdomsbok som kommer att linda ditt upproriska gamla tonårshjärta mellan sina fingrar.

En invändning har jag. När man sätter betyg på böcker (eller kanske snarare läsupplevelser) går man ofta på någon sorts känsla, och det kan vara svårt att redogöra för exakt hur man resonerat, men i det här fallet vet jag precis vad det är som gör att den här romanen inte helt enkelt är en fullpoängare. Jag måste dela ut ett minuspoäng för slutet. Det framstår som tillrättalagt och gulligt, ovanpå vad som annars känns som en brutalt uppriktig berättelse.