Ett inlägg på Facebook kan vara ingenting – eller betyda allt. Det är hösten 2017 och #metoo får världen att vakna så Taylors inlägg om engelskläraren Jacob Stranes övergrepp gillas, delas och kommenteras om och om igen. En av de som läser allt som skrivs är Vanessa Wye, som fortfarande är bunden av lojalitet till Strane, trots att det är sjutton år sedan han blev hennes lärare i engelsk litteratur.

Vanessa är offret som inte vill vara offer. Offret som tar på sig ansvaret och bygger sin självbild och världsbild på att det handlade om en kärlekshistoria, något hon inte bara samtyckte till, utan verkligen ville. Men till sist tar sig andras syn på verkligheten in och bit för bit krackelerar det Vanessa ser som sin historia och alla försvarsmurar hon byggt upp.

Hon kontaktas av Taylor och en journalist, hon följer maniskt det som skrivs på internet, hon kontaktar Strane och undrar hur han har det och bedyrar att hon står på hans sida.

Samtidigt får läsaren möta henne i dået, se hur Strane närmar sig henne med hjälp av litteraturen. Han ger henne texter där det talas om andra Vanessor, han lånar ut Vladimir Nabokovs Lolita, får läsa hennes dikter och skapar en berättelse där de är mörka tvillingsjälar. Det är plågsamt att följa hur han manipulerar henne och se att hon ifrågasätter men att Strane vänder på händelseförloppet om och om igen.

Att hon ser hur han måste intala sig själv – och henne – saker som inte stämmer och ändå till sist accepterar dem som sanningar. (Och när jag skriver den här recensionen måste jag gång på gång formulera om mig, för att jag tagit till mig hennes slutliga resonemang, för att jag tilldelar henne ett ansvar och en handlingsfrihet – och en skuld jag inte anser att hon har.)

För läsaren är Strane aldrig annat än skyldig och det hela är ett masterarbete i grooming. Hur han förflyttar ”skulden” till Vanessa, hur han lockar och hotar, beskriver de förfärliga följderna av ett avslöjande, utmålar sig själv som ett monster så att hon ska tycka synd om honom, bygger upp en utvaldhet och utstötthet, av stoffet som de stora romanerna består av.

I ljuset av det hon råkar ut för framstår det närmast som berättigat att Vanessa avfärdar andras berättelser – men vad gjorde han, egentligen? Tog er på benen? Vad är det i jämförelse? Det är imponerande hur trovärdig Vanessa blir i sina kast mellan stolthet och skam, mellan tron på det av ödet förutbestämda och insikten att det skulle kunna vara något rent slumpmässigt. Hur övergreppen påverkat hela hennes liv och kommer att fortsätta att göra det. Hur hon räddar Strane samtidigt som hon vill avslöja honom.

Och det som nästan gör ondast är nog hur hon ger upp det som skulle kunna bli en lysande akademisk karriär, eftersom hon inte orkar med ytterligare en ambivalent relation med en manlig lärare och handledare. Som om det vore ofrånkomligt.