Inför denna publikation har jag skrivit ett tidsinställt brev inför min nästa schemalagda recension. Ett avskedsbrev. Människor kommer att bli rasande.

En bekännelse: Jag var verkligen inte så förtjust i Boye. Jag kan inte känna något starkt inför henne eftersom jag associerar henne för mycket med sönderläst kitschpoesi, som när man börjar höra stora musikaliska verk i reklamer och man inte kan med dem mer efter en stund.

Såhär i efterhand kan jag tänka att det var väldigt högmodigt av mig att vilja läsa just denna samling för att hitta ett sätt att krypa in i en Boye jag kan känna mig hemma i. Alla älskar Karin Boye förutom jag, och dessutom känns det fåfängt att recensera vad jag ändå accepterar är stor konst. Karin Boye är en institution, alla har en relation till Boye, så även jag upptäcker jag när jag tar fram boken och bläddrar i den allt eftersom. Tänk den gången som ett ex messade en snutt ut ”Straffängeln talar”, tänk den gången som jag lagt in i programmet att jag ville läsa ”Morgon” på ett bröllop bara för att bestört höra den läsas ut under ceremonin därför att alla väljer den som bröllopsdikt.

När morgonens sol genom rutan smyger,
glad och försiktig,
lik ett barn, som vill överraska
tidigt, tidigt en festlig dag –
då sträcker jag full av växande jubel
öppna famnen mot stundande dag –
ty dagen är du,
och ljuset är du,
solen är du,
och våren är du,
och hela det vackra, vackra,
väntande livet är du!

Läs bara dessa vackra rader och tänk dig att ditt nu ex skickat över ett meddelande med orden till dig:

Räck mig det döda stycket av ditt liv.
Jag ska nog väcka det.
Nätterna väntar på vårt tidsfördriv.
Vi ska nog knäcka det.
Fast din dag var så blodlöst tom,
kan jag nog tvinga den att blöda

Så! Med det sagt är Boyes Samlade dikter en bra bok att ha i bokhyllan. Dels givetvis för att det andas kultur. Det skriker kapital att ha ett verk som faktiskt innehåller boksamlingar istället för bara urval, lite som att ha Beatles diskografi istället för en samlingsskiva med alla deras listettor. Men det är ju dessutom fint att kunna ta ned och bläddra in en bok som känns skön i handen och där man kan läsa hela Boyes sinnesstämning genom livet.

”Morgon” är från hennes första diktsamling Moln, som publicerades 1922, ”Straffängeln talar” är från hennes sista publicerade diktsamling De sju dödssynderna som gavs ut nästan tjugo år senare, 1941. Det säger något. Det är skönt att kunna ta fram en köttslig Boye eller en Boye som lästs till förbannelse på skolavslutningar. En utmärkt julklappsbok för ett syskon som, liksom jag själv, behöver grunda sin känsla inför poesi.