Den första läsningen av novellsamlingen Spel på många små trummor av Olga Tokarczuk har jag mitt lokalbibliotek hemma att tacka för. Det skedde i januari/februari tidigare i år. Boken med sin crème caramel-färgade framsida drog mina blickar till sig – ett omslag som Ariel förlag utformat för 2018 års utgåva. Under några få sekunders bläddrande hann gestalterna bli levande. För mig återstod endast att låna hem boken för att kunna läsa mer.

Nu i december 2019 är författaren högaktuell på den litterära stjärnhimlen, då hon ju vid festligheterna den 10 december kommer att tilldelas Nobelpriset i litteratur 2018. Jag återvänder än en gång till novellsamlingen och undrar nyfiket om berättelserna blir lika levande vid en omläsning?

Lika sekundsnabbt som första gången träder jag in i rum där möblerna är gjorda i mörka träslag. Jag återser människor som rör sig och är upptagna med praktiska göromål. På samma gång har de ett fantasieggande inre liv och blir mer spännande än sina handlingar eller sina repliker. Ofta ges högst vardagliga ting en oväntad dimension, så här beskrivs bland annat cigarrettrök:

Röken som fyllde hans lungor satte samtidigt på något sätt minnena i rörelse, förmodligen för att röken och minnet var av samma natur – flyktiga strimmor som oväntat vecklade ut sig i ringar, i slingor, i genomskinliga lager på lager som för ett ögonblick dröjde sig kvar i en given struktur för att sedan oåterkalleligen upplösas i intet.

Ett återkommande mönster i berättelserna är att människorna speglar sig i varandra när de möts. Scenerna påminner om när jag själv är på resa, träffar någon och plötsligt berättar vi om händelser ur våra liv för varandra.

Men också den som väljer enskildheten ges plats. En av gestalterna har en offentlig position men drar sig undan, vill bort från rampljuset. Han betraktar sig själv utifrån och ser sitt teatrala jag – en person han är måttligt förtjust i. Känslotillståndet kunde beskrivits så att det blivit fullständigt platt, men något vrids om och påminner om skevheten i nöjesfältens förvrängda skrattspeglar. Absurt och fullt av igenkänning.

Aktiviteterna som människorna ägnar sig åt kan ibland få ett drag av mani, exempelvis samlandet. Läsaren får i en novell med sin berättares ögon se alla minimala detaljer i ett dockskåp. Ett annat exempel är berättelsen om en julkrubba, som blir allt större och större. Detta samlarvurmande får mig att tänka på minnen. Ju äldre vi blir, desto mindre plats finns i minnesbanken. Blir de gamla minnena mindre när de måste ge plats åt nya händelser?

De riktigt bra författarna tvekar inte inför att sätta ord på människans illvilliga sidor. I en av novellerna är temat fulhet. Allt återges i ett händelseförlopp som tycks häpnadsväckande rimligt. Det är något med Tokarczuk och hur hon låter mig ana en strimma av ljus även i levnadsöden som vid första betraktelsen verkar outhärdliga. Ömhet och övergivenhet slingrar sig kring varandra i ett märkligt skimmer.

Jag är inte ett dugg förvånad över att Olga Tokarczuk tilldelats Nobelpriset i litteratur. Hennes noveller befolkas av sanna och mustiga människor. Hon vet hur man blåser liv i klädskåp och retas med tokhyllade författare som vistas i Venedig. Spel på många små trummor visade sig hålla för en andra omläsning och håller sannolikt även för en tredje omläsning. Numera är det Bonniers som har rättigheterna till författarens verk och den utgåvan som jag refererat till är slutsåld. Om det nya förlaget betyder att många läsare får tillgång till dessa underfundiga noveller – är alla vinnare; författare, förlag och läsare. Och jag personligen hoppas att Tokarczuk skriver fler noveller.