”Tiden stod och vägde som om den hade ett val men det fanns inget val.” Så inleds Maja Tinnervalls andra roman där vi får följa sex personer som befinner sig precis där, i klorna på en tid som både tycks pausad men som också obönhörligt fortsätter.

Elin och Otis har flyttat till ett radhus och ska leva sitt första år som gifta tillsammans, bara de två. Sedan ska de skaffa barn. Det borde vara en lycklig tid, men den tycks gå oändligt långsamt och mer och mer tycks det barn som inte finns än bli det enda som egentligen håller ihop Elin och Otis. Paul och Olle jobbar natt på hotell. De är båda unga och har livet framför sig, men det verkar omöjligt att veta hur man ska börja sitt liv, vad ett liv egentligen ska bestå av. Elisabet bor ensam i ett stort hus nära sjukhuset, hon vågar knappt gå över övergångsställen. Hon drömmer om en nära relation till sin dotter men allra mest ligger hon ensam och dåsar bort dagarna medan hösten sveper in genom husets öppna fönster. Lara jagar ständigt pengar för att kunna köpa mat. Hon får dem genom att sälja sina grannars gamla grejer. Ingen märker när hon tar sig in i förråden, ingen saknar alla möbler som försvinner.

I Utsikten helt nära fångar Tinnervall mellanrummen och människor befinner sig där och verkar i det dolda: bakom fasaden på en till synes perfekt radhusidyll, under långa nätter på ett hotell där alla gäster är anonyma, i ett hus där trädgården förfaller och skräpet hopar sig, i förråden bland alla saker som människor har gömt undan för världen. Alla karaktärer tycks ha halkat dit av en tillfällighet, alla har svårt att ta sig tillbaka till den bana som resten av världen tycks följa utan att fundera. Det är som om alla karaktärer helt plötsligt har glömt hur man lever, eller kanske aldrig fått lära sig.

Tinnervall fångar den gråmulna, molande ångest som tillvaron obarmhärtigt kan spänna ut sig i med ett stramt språk som samtidigt tillåter sig att sväva ut i poetiska bilder:

Satt med datorn i arbetsrummet och påstod att det var mycket på jobbet men hon satt bara och stirrade ut på regnet och vinden som fick tallarna att se ut som hundar som skakade av sig vatten efter ett bad.

Det är återhållet och hantverksmässigt snyggt. Men det svindlande i tystnaden och mellanrummen som det känns som att boken famlar efter uteblir tyvärr. När läsningen är över känns det som när ett grått moln seglar bort över himlen och inte längre täcker solen: det var påtagligt obehagligt när det var där, men inte något som kommer stanna kvar särskilt länge i minnet.