Inser att det är svårt att recensera poesi för att det känns så viktigt att göra språket och stilen rättvisa. Därför kommer jag att använda många citat från boken så att ni får en känsla av författarens språk, som jag tycker väldigt mycket om. Författarens språk är vackert och målande och det känns som om varje ord är noga utvalt, utan att det för den skull blir pretentiöst eller högtravande. Halvardsson skriver också på ett lekfullt sätt och ibland lämnar hon små smulor till läsaren som vi kan plocka upp senare i texten på ett finurligt sätt.

Titeln Vi är inte klara med varandra fick mig att tänka på en uppgörelse med någon slags underliggande ilska eller aggressivitet. Det var ett felaktigt antagande. För mig handlar boken mer om ett barnbarns försök till förståelse för klyftorna mellan sig och mormodern och ett undersökande av allt det osagda dem emellan.

På kyrkogården är det stjärnklart

dina fingrar sticker upp ur marken.

Jag tar skeletthanden, borstar av jorden

kramar försiktigt så benen inte går sönder.

Handen kramar tillbaka och jag känner

att där inne i benen finns också flickan

som växte upp med åtta bröder

och flyttade från gård till gård.

Du berättade aldrig hur det var.

Bokens huvudpersoner är Maj-Britt och diktjaget Louise. Maj-Britt är makan, modern, änkan och diktjagets mormoder. Vi får följa med till Louises barndom. En barndom där mormoderns hem fick vara både dagis och fritids med mormodern som dess enda fröken.

Andra barn berättade om dockvrå, kuddrum,

snickarverkstad och fruktstund.

Vi hade din hall med blå heltäckningsmatta

ett hav dit våra gosedjur åkte på semester….

På mormoderns nattygsbord står en jordglob. Den blir som en symbol för den värld som berättarjaget längtar till och vill utforska men som mormodern i sitt inrutade liv inte riktigt var en del av.

…Medan du panerade rödspättan fiskade vi främmande ord i världshaven

smakade sötsur sås i Kina… men för dig var globen mest en lampa.

Halvardsson får mig att minnas min farmor genom att beskriva halstabletter som smakade blomma, finrum som väntar på främmat och broderade barn på tavlor. Hon beskriver en sorts mormödrar och farmödrar som är på väg att försvinna. Eller kanske redan har försvunnit? Nu när sjuttio är det nya femtio och dagens mormödrar går på yoga, reser världen runt eller rentutav tar en Uber till krogen. Maj-Britt tog ingen Uber, men hon blev skjutsad till syjuntan ibland.

Halvardsson illustrerar diskrepansen mellan att vara den gulliga lilla flickan som sedan kliver in i tonåren, bryter mot normer och gör revolt. De två följande citaten har jag valt för att jag tycker att de belyser skavet mellan flickan och tonåringen i förhållande till den gamla sortens mormor som Maj-Britt var.

Du ställde ut mig i trädgården

bjöd grannarna på vernissage.

Jag led i pin i stickiga strumpbyxor

och strama pippilotter.

Grannarna tog för sig av kaffet och bullarna

sa att jag var sötare än pärlsockret

ville att jag skulle följa med dem hem

men du hade redan satt en röd prick

på min ena sko.

Du sa: ”Du var så fin när du var liten”.

Jag blev stor och ful efter språkresan

kom hem med kinden full av kyssar

magen mätt på öl och handleden omringad

av svarta armband i plast.

Om jag tog av mig dem

skulle jag få tusen kronor i kontanter.

På ett fint, men sorgligt sätt, får vi bevittna hur distansen mellan mormodern och barnbarnet växer. När barnbarnet inte längre är sötare än pärlsocker kommer mormoderns pikar om vikt, hårfärg och att inte vara som alla andra.

Jag lärde mig att dölja mina ömma punkter med tjockt puder och låta hörselgångarna gro igen.

Eller när barnbarnet får pengar för att ha hjälpt mormodern dra lakan.

Jag gav hundringen till en kille

som kunde förvandla sedlar till sprit

få mig glömma dina rynkor när du vinkade i fönstret.

Som ung vuxen snurrar barnbarnet sin jordglob och beger sig ut i världen. Hon bosätter sig i England och ger ut en bok. Mormodern kunde inte förstå hur det kunde få plats ”så många fula ord i en och samma bok”.

Efter Maj-Britts död söker barnbarnet efter de historier i mormoderns liv hon aldrig fått höra. Om hennes karga och fattiga uppväxt i en familj med nio barn.

Berättarjaget börjar leta efter levande släktingar som kan fylla hålrummen i mormoderns oberättade historia. I deras berättelser målas en ung mormor upp. En ung person i en helt annan tid och med andra förutsättningar och drömmar än berättarjaget. Det luktar folkhemsbygge och livets tågresa mot nya möjligheter.

Du vaskade av dig på tågtoaletten

och läste på skylten:

”Kasta ej ut föremål som kan vålla brand eller annan skada”.

Du slängde ut din lappade klänning

såg den gamla fattigdomen

glöda bland rallarrosorna.

Du ville inte kliva av.

Det är kärleksfull bok om att söka förståelse för sin egen och sin familjs historia. Om arv och klass och fattigdom i en värld i förändring. Hur ska vi kunna förstå vår historia om vi inte får berättelserna? Anar en längtan att få möta personen bakom mormorsfasaden. Vad fanns innanför mormorsskalet, hon som gick på syjunta, städade i skolan och inte visste så mycket om den stora världen utanför?

”Längtade du nånsin efter att svassa omkring i nattlinne, äta bullar till frukost och peta in pärlsocker i näsan?”

Boken växer under läsningen och omläsningen. Halvardsson målar bilder med skira färger för att ibland utdela en rak höger. I mig väcktes en massa tankar om mina förmödrar. De historier jag fått, men också de jag inte vet eller rentav glömt.