Hur vill man leva? En del av mig skulle svara: som en Mahlersymfoni. Den är oförutsägbar, naiv, paradoxal och i grund och botten outgrundlig. Kort sagt: Sturm und Drang.

Kompositören och författaren Karl Aage Rasmussen har skrivit en liten bok om Mahler(1860–1911), som lyckas ge en översikt av den motsägelsefulle kompositörens liv och verk.

Man skulle kunna säga att Mahler är den ultimata romantikern då man hos honom bland annat hittar en naturkärlek och snabbt skiftande känslolägen à la Unge Werthers Lidande. Nietzsche och Schopenhauers idéer är inspirationskällor medan Wagners operor tillfredsställer ett nästan religiöst behov hos Mahler. Vid nitton års ålder skriver han ett brev till en skolkamrat som är så kännetecknande för Mahler att det är värt att citera:

Den glädjefulla livskraftens högsta glöd och den mest förtärande dödslängtan – bägge tronar de i skift i mitt hjärta; ja, ofta skiftar de timme för timme. – Ett vet jag dock: så kan det inte fortsätta! När det moderna hyckleriet och lögnaktighetens avskyvärda tvång driver mig till att förakta mig själv, när det obrottsliga sambandet mellan konst och livsvillkor får mig att av hjärtat känna vämjelse för allt det som är mig allra heligast, konst, kärlek, religion, vilken annan utväg finns då än självutplåningen? […] Med våld sliter jag sönder de band som binder mig till tillvarons förfärliga, andefattiga träsk, med förtvivlans styrka klamrar jag mig fast vid smärta, min enda tröst. […] Så ler solen mot mig, borta är isen i mitt hjärta, på nytt ser jag den blå himlen och de vajande blomstren och mitt hånskratt upplöses i kärlekens gråt.

Mahlers eget liv påminner om en bildningsroman från 1800-talet där en pojke ”från provinsen kommer till huvudstaden och erövrar världen […] utan någon hjälp än från försynen, sin talang, sin arbetsförmåga och sitt kolossalt läraktiga musikhuvud, la en okänd son till en sprithandlare från landet steg för steg hela det musikaliska etablissemanget för sina fötter.” Om man sedan tänker på den skakiga relationen han hade till sin blivande fru – Alma Mahler – så blir hans livsdrama ett lika starkt konstverk som hans musik. Det inre livet förblir dock nyckeln till verken.

Mahlers värld var i hög grad en tänkares och en litteraturläsares; ända sedan barnaåren var han som nämnts en verklig bokmal, och den tankemässiga bakgrunden till hans musik var högeligen präglad av såväl litterära modeller som av hans känslomässiga och intellektuella förhållande till en konkret verklighet. Bruno Walter nämner Jean Pauls vid denna tid ännu omtyckta berättelser, hans gränsöverskridande, surrealistiska ”drömdiktning”, under hela livet tilltalade Mahler på grund av deras oförutsägbara handling.

På grund av denna inspirationskälla skulle man kunna säga att lyssnaren får tillgång till det kollektiva undermedvetna; Mahler blir en sorts musikens David Lynch.

Det är anmärkningsvärt hur många stora kompositörer som kom ur den tysk-österrikiska traditionen som började med Bach under 1700-talet och som – om man har standardrepertoaren i åtanke – kan sägas sluta med Richard Strauss död efter andra världskriget. Det är nog ingen tillfällighet att en så modern kompositör som Mahler kommer från den kultur som på så många sätt banade vägen för modernism och postmodernism; Wittgenstein, Freud, Popper och till och med Hitler. Det är därför inte märkligt att Mahler försökte utvidga den symfoniska tonvärlden och göra detta bland annat med hjälp av folkmusik.

Spänningsförhållandet mellan högre och lägre musikformer var en central sida av Mahlers uttryckspalett, och för honom var de alla fullvärdiga, allmänmänskliga sidor av fenomenet musik – faktiskt gav han uttryck för en föreställning om att hemliga broar förband folkmusiken med konstmusiken.

Jag ställer mig frågande till huruvida detta var kontroversiellt då romantiska konstnärer ofta fann inspiration i folkmusik, exempelvis orkestrerade Brahms ungerska danser och även Liszt inspirerades av folkmusik. Ohämmade konstnärer försöker alltid förnya sitt skapande, ofta genom att hitta outforskade inspirationskällor. Jag undrar hur Mahler hade arbetat idag: hade han kombinerat symfoni med dubstep exempelvis? Mahler som person är så sammanbunden med den tid och de former han arbetade med att det är svårt att säga hur det skulle kunna se ut. En sak är säker – det hade varit fascinerande. Karl Aage betonar stundvis hur Mahler stod utanför traditionen (till skillnad från Strauss) och hur han därför kontinuerligt kände sig som en outsider. Detta kan ifrågasättas givet hur stor del av hans symfonier som blivit en del av standardrepertoaren.

En symfoni ska innehålla en värld sa Mahler en gång till Sibelius. När vi kommer till den sista fullbordade symfonin så finns det överhuvudtaget ingen organisk utveckling.

[Det] är frestande att använda ett uttryck som ”öppen form”, även om det hör till en långt senare tid. Där de första takterna i en symfonisats av Beethoven så att säga betingar allt i det vidare förloppet, ger Mahler avkall på varje samlande, enhetsskapande ”logik”, därför att något sådant uppenbarligen inte föreföll honom vare sig bärkraftigt eller trovärdigt.

Så vad håller ihop musiken? Författaren lämnar inget svar. Min gissning är att Mahlers uttryck är så pass starkt att hans personlighet genomsyrar allt. Klangvärlden som han skapar liknar inte någon annans utan den är lika fascinerande som den är egen. Uttrycket är innehållet.

Karl Aage Rasmussens bok är ett välkommet bidrag till Mahlerlitteraturen. Charmen med Mahlers musik består i att han vågade möta livets rena känslor och hade talang nog att fånga vår motsägelsefulla värld i fantastiska kompositioner.