Evie har förlorat hoppet om kärleken. Det började när hon kom på sin pappa med att ha en affär. Efter föräldrarnas skilsmässa ter sig de romantiska böcker hon tidigare älskat platta och osannolika. Kärlekshistorierna har förlorat sitt skimmer.

Evie samlar resolut ihop sina gamla favoritböcker och cyklar till biblioteket. Som är stängt. På väg hem passerar hon av en slump en bokbytarlåda, en sån där ”lämna en bok, ta en bok”-låda. Lådan är tom sånär som på en tunn pocket med titeln Dansinstruktioner.  Evie hoppar till när en äldre dam plötsligt uppenbarar sig. Det visar sig vara ägaren till boklådan, som insisterar på att Evie ska ta med sig pocketboken.

Senare ser hon sin syster Danica kyssa en kille och plötsligt ser hon hela deras relation spelas upp i sitt inre. Hur de träffades, viktiga ögonblick, och slutet – som tyvärr är nära förestående. Det innebär att hennes föraning snart kan bekräftas – Danica och killen gör slut. På exakt samma sätt som i Evies vision.

Evie, som spyr på allt vad kärlek heter, kan nu ser början, mitten och slutet på romanser omkring henne. Det gör henne inte direkt mer peppad på relationer, om man säger så. Samtidigt väcks nyfikenheten när Dansinstruktioner visar sig innehålla en adress till en dansstudio. Vad har hon att förlora?

Det här är en bok om kärlek och de frågor som vi nog alla brottats med vid något tillfälle. Är det värt att älska när det gör så förbannat ont när det tar slut? Är kärlek mindre äkta om den inte varar för evigt? Efter första kärleken, en skilsmässa, förlust av någon närstående.

Många som växer upp gör det med en bild av att kärlek ska vara något underbart som varar för alltid. En del av att växa upp är att förstå att allting inte är svart eller vitt, att det sällan är så enkelt som att en bär hela skulden. Livet är rörigt, komplext och smärtsamt. Yoon beskriver också på ett fint sätt hur olika personer kan reagera på olika sätt inför livsomvälvande händelser. Evie och hennes syster har helt olika bild av skilsmässans betydelse.

Som så ofta när man översätter den här typen av bok så tappas en smula av engelskans slagfärdighet. Med det sagt så är det ingen dålig översättning – tvärtom. Jag fnissade högt åt fyndiga ordvitsar vid flera tillfällen.

Det här är mysig feelgood som är precis vad den utlovar. Varken mer eller mindre. Något klyschig, absolut – men det hör till genren. Vill man läsa en romantisk bladvändare som får en att både skratta och gråta en skvätt så är Saker man inte vill veta ett utomordentligt bra val.