För att ta det från början föddes Märta Fjetterström 1873 och växte upp i prostgården i Vadstena i Östergötland. Barnaskaran var ansenlig och Märta (jag tar mig friheten att kalla henne så) var andra barnet av åtta inalles.

Till skillnad från de flesta andra fäder på den tiden kostade kontraktsprost Fjetterström på sina döttrar, som inte ansågs ha utseendet för sig, utbildning. Märta studerade till teckningslärare på Tekniska skolan i Stockholm, men drömde om att bli konstnär.

En kursare hette Elsa Maartman, så småningom berömd barnboksförfattare under namnet Beskow.

Tidens “nya kvinna” skulle vara självförsörjande, ha egen bostad och kanske till och med drista sig till att klippa håret kort som Selma Lagerlöf. Kvinnosaken och rösträtten engagerade många, men Märta tycks inte ha varit särskilt aktiv. Hon satte vänskap högt och slog vakt om sitt nätverk av kvinnliga vänner.

När Märta dog var hennes önskan att vännen och konstnärskollegan Annie Frykholm skulle ärva en del av hennes förmögenhet. Betydde det att hon var mer än en vän? Vem vet?

Namnet Måås är ett gammalt soldatnamn, som en del av syskonen Fjetterström i vuxen ålder antog för att göra sitt efternamn mindre stramt. Senare skulle det visa sig att det inte alls rörde sig om ett namn i släkten. De hade då redan fäst sig vid namnet och behöll det.

Första anhalten i karriären var en lärartjänst i Jönköping. En födkrok, då Märta egentligen ville skapa och hela tiden hade egna vävar på gång. När hon inledde sin karriär var nationalromantiken förhärskande och William Morris hennes husgud. 1909 deltar Märta i Stockholmsutställningen med “Staffan Stalledräng”, som man kan beskåda på Röhsska museet i Göteborg.

Sedan följde i tur och ordning tjänster vid Anna Whitlocks skola i Stockholm, Kulturen i Lund samt Hemslöjden i Malmö. Att hon fick sparken från den sista anställningen visade sig vara lyckosamt, eftersom Märta då fick tummen ur att öppna eget i Strandgården i Båstad, med plats för både ateljé och verkstad.

I badorten Båstad flockades kunder med pengar på fickan. Ambitionen var att Märtas mattor skulle vara ett svenskt alternativ till de orientaliska, som var så populära.

Samarbetet med Carl Malmsten blev också ett lyckokast. Prestigefyllda uppdrag som att leverera mattor till Waldorf Astoria, lyxhotellet i New York och Amerikakryssaren M/S Kungsholm förmedlades av honom.

Höjdpunkten i Märtas karriär var utställningen på Liljevalchs konsthall hösten 1934, en triumf där Märta var dragplåstret. Hon ställde ut sida vid sida med Carl Malmsten, David Blomberg, Elsa Gullberg och Svenskt Tenn.

Under våren 1939 styrde Märta kosan till New York och utställningen “The world of tomorrow” med sitt bidrag som anpassats till den nya modernare smaken.

Märta Måås-Fjetterström presenteras i biografin Var vid gott mod av frilansjournalisten Annika Persson som en av tidens “stora fröknar”, jämbördig med Selma Lagerlöf och Ellen Key. Hon var en hårt arbetande textilkonstnär och en driftig affärskvinna, vars mattor, bonader, dukar, täcken, kuddar, gardiner och draperier numera betingar hisnande priser hos de stora auktionshusen världen över. (Själv slog jag snabbt en kudde från hennes ateljé i Båstad ur hågen när jag fick syn på prislappen.)

Ändå är Märtas porträtt inte särskilt spritt och det är inte många som idag vet något om henne som person.

Inte undra på, eftersom Märta på äldre dar tog sig för att röja ut sitt arkiv i Båstad. Det som återstod av personliga dokument i form av brev, anteckningar, foton med mera, brände syskonen efter hennes död påskdagen 1941. Även vännerna respekterade hennes önskan om strikt anonymitet.

Det fanns därför inte mycket på pränt att luta sig mot för Annika Persson i egenskap av biograf. För skojs skull gör jag en sökning i Libris (den nationella samkatalogen), som mycket riktigt ger vid handen att det mest rör sig om utställningskataloger.

Forskaren Gunhild Engholm skrev en avhandling om Märta, som på något mystiskt vis försvunnit ur rullorna. Inte ens Kungliga Biblioteket eller författarens släktingar sitter längre på ett exemplar, men forskningsmaterialet finns tillgängligt på KB. Engholm hann bland andra intervjua två av Märtas syskon, anställda i vävstugan i Båstad och konstnärskollegor, material som Persson fått ta del av.

När Annika Persson tvekade om hon skulle lyckas ro iland biografi-projektet fick hon nys om en packe med Märtas brev till väninnan Clary Hahr, som en stor del av sitt liv var bosatt i London, och saken kom i ett annat ljus. Nu fanns plötsligt en personlig röst att hänga upp en biografi på. De få anteckningsböcker med skisser som överlevt gör författaren också bruk av.

En fråga som jag inte kan låta bli att ställa under läsningen är vad Märta själv skulle ha ansett om att bli föremål för en levnadsteckning, låt vara åttio år efter hennes död. Ett spörsmål som varje biograf har att tackla, men extra mycket när föremålet likt Märta uppvisar stor integritet.

Persson själv verkar inte ha förlorat någon sömn över den saken. Inte heller jag tror att Märta skulle tagit illa vid sig av texten. Hon håller oss läsare på en armlängds avstånd, står med huvudet bortvänt. Vi får de stora linjerna och spekulationer.

Likväl är biografin av stort intresse, eftersom journalisten Annika Persson vet hur en slipsten ska dras och gör det mesta av det materialet. Den omfattande research och det regelrätta detektivarbete som utförts imponerar. Tids- och miljöbeskrivningen är utmärkt. Persson har rest runt i Märtas fotspår. Vi får en god bild av hennes konstnärliga utveckling, inblick i konstnärsvärlden jämte uppfattning om de kulturella strömningarna i Sverige och övriga Europa.

Detta i kombination med det säkra språket och bokens tilltalande fysiska uppenbarelse med sepiafärgade fotografier, bilder på Märtas vävnader och andra illustrationer på var och varannan sida gör att man läser med glödande intresse, låt vara att det biografiska materialet kanske är i tunnaste laget.