Jag leker för mig själv.

Det börjar redan innan det börjar. Den första raden i Baek Heenas Magiska godiskulor är utslängd på bokens titelsida. Där svävar den ensam mot en bakgrund av grå skolgårdsbetong och några glaskulor i en ritad trekant. Enstaka, suddiga höstlöv och kvistar ligger spridda runtomkring. Historien har sipprat ut ur sig själv och den ensamma raden träffar mig genast.

Sedan Baek Heena fick Almapriset i våras och den finfina, fantasirika Molnbullar gavs ut, har det funnits ett sug hos den läsande publiken efter fler översatta titlar från den sydkoreanska författaren. Nu kommer Magiska godiskulor och En fe på badhuset – två historier som båda präglas av Baek Heenas allt igenom levande bildberättande. Här smälter vardag och fantasi in i varandra så mycket att det känns som att soffan, träden…ja, själva världen börjar prata med mig när jag bläddrar i boken.

Det är också just vad som sker i berättelsen. Bokens berättarjag Dongdong tycker om att leka själv med sina kulor på skolgården. En dag besöker han en leksaksaffär och hittar de magiska godiskulorna. Ingen kula är lik den andra, och varje gång Dongdong stoppar en av dem i munnen händer olika saker. Den gamla soffan börjar klaga, hunden Goosl kan plötsligt förklara varför hen alltid springer iväg och pappas stränga tjat förvandlas till något mer kärleksfullt. Men det är inte bara det nu existerande som får ny röst. När Dongdong blåser iväg en tuggummikula som exploderar börjar hans döda mormor prata ur den trasiga kulan.

Som ni förstår är det en berättelse med poetiska dimensioner. Baek Heenas bilder är laddade med uttryck i varje detalj, varje ansiktsuttryck. Människorna i Heenas böcker är små figurer i lera, medan möbler och rum ofta är miniatyrvärldar som har byggts upp för iscensätta det som ska berättas. Resultatet är skrovligt vackra karaktärer som tränger upp ut boksidorna och blir alldeles levande. Allt medan eftermiddagsljuset faller som ett mjukt dis i kulissen.

Kanske låter det sagolikt, men berättandet vi möter i Magiska godiskulor är långt ifrån tillrättalagt. Tvärtom öppnar de oskarpa bakrundsscenerna tillsammans med de karga textraderna upp för ett suggestivt läsande som många gånger lägger sig nära vardagslivet. Texten tar oväntade typografiska vändningar – integreras ibland i bakgrunden, rör sig på olika ställen på pappret eller breder ut sig över sidorna i långa flöden. ”Ska vi leka?” frågar Dongdong på sista sidan och blickar rakt mot läsaren. Frågan rör sig långsamt ut ur boken.

Som all bra litteratur rymmer Baek Heenas böcker också lika mycket stråk av smärta som av kärlek. Extra känslig och vacker är scenen där Dongdong smyger upp bakom pappan och besvarar hans ”jag älskar dig” med ett försiktigt ”Jag med…” Som om de först nu, med hjälp av kulorna, kan säga det de egentligen vill säga till varandra.

Det är inte alls är förvånande att just Baek Heena fick Almapriset. För precis som Astrid Lindgren skriver Heena om de ensamma barnen. Det är barn som använder fantasin inte bara för att stå ut, utan också för att förstå något om sig själva och sin omgivning. Med magiska godiskulor pratar världen ett klarare språk.