Vi lever i ett ohållbart samhälle. Vi kan inte längre fortsätta hoppas på, och verka för, en evig ekonomisk tillväxt. Vi kan inte heller bara ägna oss åt små, kosmetiska miljöförbättringar (tänk källsortering av avfall eller eko-märkta bananer). Det krävs en radikal omställning – ja, rentav en social revolution – för att vi inte ska orsaka en rejäl kollaps av såväl samhällen som globala ekosystem. Vi behöver istället ställa om hela samhället till ett ”nerväxt”-samhälle, som är både socialt och ekologiskt hållbart. Det är det centrala budskapet i den här boken.

Jag har i grunden djup sympati för budskapet, och vill så gärna att det här ska vara en välargumenterad bok på temat, en bok som verkligen kan övertyga. Kallis presenterar också en lång rad oerhört viktiga argument och diskussioner. Framförallt är det väl värd läsning för den som inte har kommit i kontakt med mer radikala perspektiv på miljöfrågan. Många centrala pusselbitar som behövs för att kunna göra en radikal analys av vad problemet är, och vad vi behöver göra åt det, finns nämligen utan tvekan väl diskuterade i Kallis bok.

En central aspekt i boken är så klart måttet på tillväxt, BNP (bruttonationalprodukt), så Kallis redovisar hur måttet utvecklats, och varför. Många av argumenten om problemen med ekonomisk tillväxt – framförallt att en ökad BNP också är förknippad med en ökad miljöförstöring, i alla möjliga former – skulle jag också tro är ganska välkända även för en bred allmänhet, men tål förstås att upprepas. Men Kallis argumentation stannar inte där, utan han argumenterar också för att tillväxt (högre BNP) varken är nödvändigt eller ens önskvärt längre. Empirin som Kallis anför till stöd för detta visar enligt honom själv att det inte finns något samband mellan varken subjektiva mått på lycka, eller objektiva välfärdsmått, och BNP. Vi varken behöver eller är betjänta av en högre BNP, är Kallis slutsats.

Nu kan man invända att mycket data, även Kallis egna, tyder på att det faktiskt finns ett positivt samband på ett makroplan – upp till en viss nivå. För fattiga länder finns det alltså ett tydligt samband mellan en lång rad välståndsmått (låg barnadödlighet, utbildningsnivå etc.), och BNP. Det är först efter att ett land uppnått en viss ekonomisk utveckling som det här sambandet upphör. Samma sak kan man anta gäller även på ett mikroplan, mellan individer och klasser inom ett land. Det här leder förstås till en mer komplicerad diskussion än författaren till den här boken för; högre inkomst och ekonomisk köpkraft kan vara önskvärd och nödvändig för att uppnå ökad välfärd i vissa (fattiga) länder, eller för vissa samhällsklasser, men kanske däremot inte i andra (rikare) länder eller för andra klasser. Och det leder framförallt till att vi står inför att göra svåra avvägningar. Det hade ju varit okontroversiellt om tillväxt bara var dåligt för alla parter. Om mainstream-paradigmet om att genomsnittsmedborgaren faktiskt får det bättre (åtminstone i någon mån) av ekonomisk tillväxt faktiskt har en poäng, men att det sker till ett socialt och ekologiskt pris, så krävs det ju kanske en uppoffring av den medborgarens (framtida) ekonomiska välstånd för att uppnå en mer hållbar ”nerväxt”.

Trots att man kan invända mot en del tolkningar så är den här boken dock som helhet mycket läsvärd vad gäller dess kritik av vårt rådande samhällssystem. Men sen är det som att författaren sen inte fullföljer och drar ut konsekvenserna av sin egen analys, när han kommer till att beskriva vad ”nerväxtutopin” går ut på och hur den ska uppnås. Det krävs nämligen enligt författaren inget mindre än en omfattande social revolution, då utopin han beskriver bland annat inkluderar att uppnå ett klasslöst, direktdemokratiskt samhälle, fritt från alla former av exploatering (av människor och naturen), byggd på närproduktion och delning av gemensamma resurser, där vi ägnar varandra genuin omsorg. Så långt allt väl; jag sympatiserar i hög grad med mycket i den utopiska ambitionen (även om jag undrar vad det exempelvis betyder att såväl vänskap, kärlek och sexuella relationer ska bli föremål för ”kollektiva överläggningar, offentliga åtgärder och gemensamma resurser”?).

Men beskriver han då hur vi ska uppnå denna utopi? Jodå, författaren diskuterar själv flera konkreta förslag: grön skatteväxling; arbetstidsförkortning och arbetsdelning; medborgarlön; förbud mot reklam … Ja, ok, han nämner också gräsrotsaktivism, som exempelvis kollektivträdgårdar, eller icke vinstdrivande kooperativ. Förlåt en skeptiker, men är det alltså så här vi ska skapa det klasslösa, hållbara samhället? Glappet mellan det ideal som Kallis först skissar, och de medel han sen konkret diskuterar förefaller mig enormt. Och hur de konkreta reformförslagen sen rimmar med den kortfattade diskussion Kallis för i bokens avslutande kapitel om att en så radikal samhällsomvandling som han skissar i sin utopi knappast kommer att gå att genomföra fredligt, det blir än mer oklart.

Allt som krävs för ett gott liv är att vi delar och tillsammans njuter överskottet av det vi producerar.

Så skriver Kallis i bokens förord. Vackert om så skulle ske, utan tvekan. Men att det skulle kunna genomföras framgångsrikt blir jag tyvärr inte övertygad av efter att ha läst den här boken. Så trots bokens goda ambition, en givande kritisk diskussion om dagens kapitalistiska system, och det mycket sunda anslaget om att en radikal samhällsomställning behövs, så faller argumentationen en liten bit innan mållinjen.