I den senaste romanen av Peter Høeg kretsar handlingen kring tre personer som fördes samman när de var i förskoleåldern. Det var en tid när det inte fanns mobiltelefoner med Pokemonappar eller värmande fleecetröjor. Om barnen kissade i sängen fick de skäll av de vuxna. En av de väldigt tydliga tidsmarkörerna är Kubakrisen i oktober 1962. Barnen hamnar på ett torg i Köpenhamn och ser vuxna som delar ut gröna flygblad. Rädslan för ett nytt världskrig darrar och inverkar starkt på barnen. Høegs enkla tilltal får mig nästan tro att jag läser en bok av Ulf Stark fast för vuxna.

Det andra tidsplanet är svårare att placera. Det har gått 30 år sedan de tre vännerna lekte. En ny teknik har utarbetats som innebär att forskare kan skanna hjärnan och få fram människors minnen. Både individuella minnen och kollektiva minnen kan visualiseras i tredimensionella hologram.

Lisa, som är chef över institutet är starkt engagerad i den nya tekniken. Simon, som är djupt deprimerad blir patient hos henne. Peter, den tredje barndomsvännen, är berättaren tillika den där mellanhanden som delar med sig av sina reflektioner till läsaren.

Det som inträffade i trions tidiga barnaår kan närmast likställas med övernaturliga händelser. En del händelser som ligger kvar från barndomsåren får ett lycksalighetens skimmer över sig. Andra händelser omformas till mörka och smärtsamma minnen. De här barnen har av naturliga skäl inte alla verktyg för att hantera de situationer som de råkar ut för. I bokens nutidsplan – som inte riktigt är 2019 – bearbetar alla tre sina minnen. De utsätter sig för den tekniskt avancerade hjärnskanningen och låter minnena bli levande igen.

Høeg har en lätt hand när han framkallar detta moderna samhälle. I Danmark ligger alltså ett forskningsinstitut som omges med högsta säkerhetsbevakning för att inte övertas av krafter som vill styra stora människomassor. Gott så. Men vilka motiv har egentligen Lisa?

Huvudpersonerna omges inte heller av så mycket krimskrams. Det är som ett kammarspel. Och jo, stundom känns berättelsen som en Strindbergsk Fröken Julie, där ond bråd död väntar runt hörnet.

Samtidigt är Genom dina ögon en utforskning av vad ett minne egentligen är. Hur bevaras minnen i våra hjärnor? När blir ett minne ett minne? Skapas minnet vid första tillfället när det återberättas – eller när föds det egentligen? Jag som läsare får inte allt förklarat för mig, utan får bara se in genom en liten dörr som står på glänt. I min ögonvrå ser jag också hur händerna börjar vifta av debattlust hos mitt andra jag, som undrar: Visst är väl livet mer än våra minnen från barndomen?