Så var den sista delen i Karin Smirnoff trilogi här. Jag hade längtat! Kanske för mycket, så jag läste nästan hela boken på en gång. Sen var den plötsligt slut, och det kändes tomt. Sorgligt. Jag vill ha mer. Kände nästan direkt att jag ville läsa om trilogin, för att kunna stanna hos Jana.

Senaste boken slutade med att Jana försökte rädda sin bror Bror från att falla utför ett stup. Men Jana kunde inte hålla fast honom och Bror föll. Den här boken tar vid där den andra slutade, när Bror dör. I den här boken försöker Jana förstå hur hon ska klara sig utan Bror. Hon hade ju precis fått ut Bror från Gemenskapen för att hon inte kunde vara utan honom, och nu är han borta på riktigt. Fast han är ändå kvar. Jana pratar med honom och han svarar.

Den här berättelsen knyter ihop trådar, men såklart följer Smirnoff sitt vis att berätta här med. Trådarna knyts inte ihop helt. Vi får ungefär veta hur det går med Janas kärlek, ungefär vad som händer uppe i Gemenskapen, ungefär vad som händer i hemtjänsten och ungefär vad som händer med konsten. Men hon balanserar det så bra, hon lämnar ut exakt så mycket svar jag vill ha. För att ingenting ska bli övertydligt, eller för att det aldrig ska sluta vara spännande. I den här boken får vi också veta mer om Janas förflutna. Vi får veta vad som hände efter att hon lämnade Smalånger och innan hon kom tillbaka. Vi får veta om fler våldsamma män, fler våldtäktsmän som hon träffat. Männen är så många. De läggs ihop. Blir ett. Så träffar Jana istället en tjej, Nikki. De ser ut som varandra, som jämlikar. Men Nikki vill bli konstnär och Jana har precis gjort succé med sina lergubbar på ett galleri. Jana är äldre. Vem blir Jana då?

Det är intressant att den här sista boken både ger oss en inblick i vad som hände innan, och vi förstår vad som ska hända efter. Men det är båda två berättelser som inte tar plats i Smalånger. Det är kanske den enda besvikelse som jag upplevde när jag läste boken. Jag hade längtat till norr men fick för mycket från söder. Även om jag inte riktigt tyckte att den här boken var lika bra som de två första, så är det kanske ändå den tredje bästa boken jag läst i mitt liv. Så det säger väl ändå ganska mycket om hur bra den här trilogin faktiskt är.

Liksom i de tidigare böckerna så är styrkan hur Smirnoff berättar en historia, hur hon lägger ut så många frågor och sedan besvarar dem så skickligt, liksom i förbifarten, så att jag som läsare känner mig smart när jag upptäcker svaren. Och så språket såklart. Jag brukar alltid markera i böcker när språket är som bäst. Stryka under med en tuschpenna. Jag började stryka på den andra sidan, sen slutade jag för annars skulle hela boken vara täckt. Liksom alla mina exemplar av den här trilogin förblev sidorna blanka, för att allt är så bra. Men det var i alla fall det här stycket som jag hann stryka under:

Det fanns ett kort. När vi var små stod det på chiffonjén i salen.
För varje årsdag lät modren ta ett nytt kort på oss.
När vi var tolv ville fadren införa en ny tradition. Hela familjen kippo skulle vara på bilden.
Vi såg ut som vilken familj som helst.
När vi var tretton slog bror ihjäl fadren. Vi hade just fyllt år.
Fotografen var bokad. Vi hade bara inte hunnit dit.
Att ta det här kortet var något vi såg fram emot. Vi delade ett hopp. Som om vi skulle kunnat vara som personerna på kortet. En familj. En sammanhållning. Barn som växte. Stolta föräldrar.
Kunde du inte ha väntat med att slå ihjäl fadren tills efter fotograferingen frågade jag bror.
Det blev som det blev sa han då.

Det här citatet är vemodigt, det är fyllt av en mörk humor och det berättar en historia utan att helt skriva ut den. Det sammanfattar hur alla tre böckerna är skrivna.