Recension

: 2020 - en framtidsoptimistisk roman
2020 - en framtidsoptimistisk roman Jesper Weithz
2020
Ordfront
8/10

Satir om hur en marknadsekonomi löser en klimatkatastrof

Utgiven 2020
ISBN 9789177750840
Sidor 255

Om författaren

Jesper Weithz (född 1974) är journalist, författare och grafisk designer. Han har bland annat arbetat med klimattidningen Effekt och antirasistiska Expo. Han romandebuterade 2012 med Det som inte växer är döende.

Sök efter boken

Jesper Weithz har skrivit den satiriska boken 2020 – en framtidsoptimistisk roman. Den handlar om Panter, som föds 2020, samma dag som FN förklarar tvågradersmålet omöjligt att nå. Panter lever i en tid där klimatkatastrofen har eskalerat, inkomstklyftorna är groteska och privatiseringarna har nått nya höjder.

Första delen av berättelsen handlar om Panters liv i en Stockholmsförort där han växer upp med sin ensamstående mamma och sin syster Tinge-Linn. Weithz beskriver deras barndom med en träffsäker mörk humor. Syskonen går inte i skolan eftersom det kostar pengar. Istället sniffar Tinge-Linn ekologiskt lim med vänner och Panter försöker göra sig av med sin mammas krimskrams för att deras lilla lägenhet istället ska bli skandinaviskt stilren, då han läst att det ska vara mest miljövänligt.

En dag dör syskonens mamma och socialen kommer och hämtar dem. Socialpersonalens tröjor är fyllda med reklamloggor. Det är inte längre familjehem eller HVB-hem som barnen ska placeras i, utan personalen berättar att de ska ta dem till ett retreat och att det fått högsta betyg av deras finansiärer. Sen fortsätter Panters liv i en dålig riktning, han blir exempelvis hemlös och hamnar på ett härbärge ägt av rasister. Men hela tiden är Panter positiv, han får inspiration av klipp på sin förebild Barbara F Furbach som är en slags självhjälps-guru på internet.

En och annan extremt ovanlig storm sliter kanske sönder kartongerna jag byggt ett hem av, ett flera dagars ovanligt extremregn kanske sköljer bort marken jag sover på, och värmen en ovanligt lång och extremt het sommar torkar kanske ut mig tills jag hallucinerar och ser färgglada djur leka längs Drottninggatan i Stockholm, men det är sådant som hör livet till.

Men sen blir det 2042 och Panter har lämnat den tragiska barndomen och tiden som hemlös bakom sig. Istället har han blivit den han alltid varit menad att bli: klimathjälten som ska rädda världen. Han drömmer om en grön och harmonisk planet, och det kan bli verklighet om ekonomin börjar blomstra igen, vilket bara kan ske om folk slutar få klimatångest av att ta bilen till Ica Megamaxi och om folk passar på att flyga till Florida innan det helt hamnar under havsnivån. För utan ekonomisk tillväxt menar Panter att den gröna konsumtionen och ekoinnovationen kommer att minska, och utan det tror han inte världen kan räddas.

Panter lyckas få med sig FN, som numera är ett stort företag, genom en briljant idé han har och som han menar kommer kunna bromsa den globala uppvärmningen. Jag vill inte spoila för mycket, utan vad idén är och hur det går för Panter tycker jag att ni själva ska läsa!

Att slå världen med häpnad kräver – möten. Ta terrorattentatet som sägs ha format det tjugohundratal vi lever i, attacken mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001. Hur lät det på mötet när fröet till det dådet såddes? Spånade de fritt? Gick de en runda där al-Qaidas ledare fick komma med förslag på illvilliga dåd? Nog måste någon av de församlade ha tänkt ”Men lägg av, det där är fan inte möjligt” när den uppenbart osannolika idén presenterades. Jag föreställer mig att flera tvekade, att minst hälften av dem i tysthet tänkte att förslaget var galenskap. Men eftersom attentatet genomfördes drar jag slutsatsen att man hade en positiv, kreativ ton på planeringsmötet. Högt i tak och förbjudet att kritisera.

När jag började läsa boken insåg jag att jag aldrig har läst en satirisk bok förut. Jag tror att det var därför som det var lite svårt för mig att komma in i boken till en början. Jag glömde liksom bort att det var satir ibland och tänkte mest ”fan vad hemskt!”. Men ju mer jag läste i boken desto mer kom jag in i den och ju roligare blev den. Jag önskar att jag kunde beskriva slutet, för det var kanske roligast av allt, men det vore en alldeles för stor spoiler. Annars är det mest imponerande med boken de komiska detaljerna som finns i nästan varje mening. Här är en av mina favoriter:

Kasper och jag dricker ekologisk champagne ur kristallglas upphämtade från Titanic för att de inte ska förgås i slit och släng-samhället.

Olivia Larsson

Publicerad: 2020-05-15 00:00 / Uppdaterad: 2020-05-14 22:12

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8107

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?