Spanskans år handlar om en småbrukarfamilj i Arjeplog år 1920. Föräldrarna Daniel och Magdalena Zakrisson och en av döttrarna dör hastigt och lämnar de övriga nio barnen åt sitt öde. Familjen hade några dagar innan rest in till marknaden i kyrkbyn och tänkt sig övernatta hos Magdalenas syster som brukligt. Där ligger systern svårt sjuk och dör.

Familjen Zakrissons marknadsresa förvänds i sorg och de tar sig tillbaka hem till sin lilla gård vid Uddjaure. Snart är alla sjuka i uppkastningar och hög feber. Någon annan medicin än lite konjak med hett vatten finns inte. Döden kommer fort. Det allra yngsta barnet ligger och suger den döda moderns bröst.

Kylan är sträng. Vintern snörik. Tiderna är fattiga. De döda ligger lik i kammaren. Syskonen är utmattade av hög feber. En finns det dock som tar sig an dem; skräddaren Bernard. Han stöder dem så gott han kan och hjälper syskonen med livets nödtorft den första tiden. Även att få de döda begravda så småningom på vårkanten. ”Spanskan” har skördat över nittio offer i Arvidsjaur; ofta flera på samma gång i samma hushåll och timmerkoja. Föräldrarna och systern jordfästs på en massbegravning för fyrtioåtta döda.

Moderns ord till barnen att de ska ta hand om varandra hjälper barnen fram. Särskilt följer vi den tolvåriga Signe som minns sin mor med det långa, vackra håret och moderns ljusa sinne. Hennes ord ljuder i Signes inre: ”He är inge farligt.” Men även fadern talar i flickans drömmar: ”Sätt dej aldrig i skuld till någon!” eller ”Lita till dej själv, flicka! Där har du din största styrka …”. Den äldsta systern Safira får ställa sig i föräldrarnas ställe. Utsikterna är hopplösa: syskonen blir tvungna att lämna sitt hem, gården och ta tjänst hos bönder och de yngsta adopteras bort.

Välskriven roman med verklighetsbakgrund. Man följer även prästen, kommunalordföranden, sjuksystern inflyttad från Värmland och deras kamp för att få en läkare till kommunen. De möter förfärliga syner när de öppnar dörrarna till översnöade kojor. Replikerna är på norrländsk dialekt och stilen är träffsäkert karg och ålderdomlig.

Signe i boken hade en förlaga i Helga Renström (dog i Malå år 1988) som författaren intervjuat. Lundgren är själv uppvuxen i trakten och hört efterlevandes berättelser om vintern när spanska sjukan skördade 93 dödsoffer i Arjeplog (3 % av kommunens befolkning). I Sverige dog inalles 34 500 och i Finland omkring 30 000. 25 miljoner liv gick till spillo i hela världen. Långt flera än i första världskriget.

Min farmor (född 1905) pratade ofta om spanska sjukan. Nu förstår jag mycket mera efter att ha läst Spanskans år. Det finns även en fristående fortsättning på romanen: Storspovens sång (1991, båda böckerna har getts ut 2015 som e-böcker och fått en gemensam titel Berättelser om spanska sjukan 1 och 2 på Forum-förlag). Jag vill läsa vidare hur det gick för de föräldralösa barnen – i dag vet vi också att människor blir traumatiserade av svåra upplevelser och plötsliga dödsfall. Något som påverkar i generationer efteråt.

Nu i april 2020 hundra år senare lever vi igen i en pandemins tid. Coronapandemin skördar död i hela världen och vaccin finns inte (än). Ingen vet vart den leder och hur allt ser ut om en tid. Spanskans år är mycket läsvärd och det är lätt att se likheter med dagens prekära situation. Mänsklighetens minne är kort men vi är fortfarande lika sårbara inför katastrofer.