Terroristens kropp är en kort text, en bok i litet format på knappt 40 sidor. Utgångspunkten är den klassiska grekiska tragedin Antigone av Sofokles, där Antigone trotsar Thebes härskare Kreon när hon väljer att begrava brodern Polyneikes. För detta brott döms Antigone till döden, men hinner ta sitt liv innan domen verkställs.

I Ouzounidis dramatisering möts två av Antigones syskon, systern Ismene samt den döde brodern Polyneikes, genom en monolog. Ja just det, för det är inte en dialog mellan de två, utan en lång monolog av en och samma talare på scenen. De båda syskonen kommer till tals genom samma talare.

Eftersom jag läser det här i bokform blir jag nyfiken på hur monologen skulle framföras på en scen. Till exempel om övergångarna mellan Ismene och Polyneikes skulle tydliggöras på något sätt genom scenerier eller agerande? På boksidan är det lätt att se varje växling eftersom det är tydligt utskrivet med namnen, men ofta sker det mitt i en mening. I och för sig finns där alltid någon signal direkt om att det är en ”bror” eller en ”syster” som talar, men det är många gånger relativt inbäddat och jag är inte säker på att jag skulle hänga med om jag bara fick höra texten uttalad utan att se den framför mig.

Samtidigt är texten i sig så stark och fängslande, att det inte skulle göra alldeles mycket om jag inte hängde med på vem som talade när. Jag är verkligen ingen fena på grekisk mytologi och det finns säkerligen en hel del referenser i texten som går mig helt förbi.

Men även om jag inte hänger på allt vad som faktiskt sägs, så kommer känslan igenom starkt och det är det som drar mig in i texten och håller mig kvar. Vad är det att leva, förstår vi någonsin något av det medan vi håller på med det? Vad är moral, och vad är valfrihet? Finns de ens, på det sätt vi tror?

Jag läser på bokens baksida att Ouzounidis är en av Sveriges ledande dramatiker, men hon är en ny bekantskap för mig. Terroristens kropp är en systerpjäs till Spår av Antigone och jag blir genast nyfiken på att läsa fler av hennes texter. Det här var ett så nytt språk för mig, och ett nytt sätt att upptäcka de grekiska dramerna. Det ger mersmak.