2017 bjöds Karl Ove Knausgård in av Yale University till föreläsningsserien Why I Write. Året efter publicerades Knausgårds tal i bokform på norska och sedan i höstas finns boken utgiven av Norstedts i svensk översättning av Staffan Söderblom.

Det är en liten, nätt bok med ett grått omslag med en suddig fågel. Jag gissar att det är en kråka? Den suddiga bilden är passande, eftersom Knausgård ägnar en stor del av essän till att jobba sig fram till svaret på frågan varför han egentligen skriver. Det är till en början inte alldeles enkelt att säga.

Knausgård berättar ganska ingående om sin egen strävan att bli författare. Hur han länge och väl arbetade hårt för att skriva, utan att bli publicerad. Hur han kom in på skrivutbildningar och ibland trodde att nu, nu skulle det gå vägen. Hur frustrerande det var när hans vänner blev utgivna, men inte han själv. Hur tvivlet alltid fanns där. Hur insikten växte att han saknade den rätta talangen, den rätta förmågan. Hur det till slut handlade mer om att rädda ansiktet än om något annat.

Men ännu mer än om skrivandet berättar han om läsandet, det blir en läsbiografi. För Knausgård började läsandet som en tillflykt, ett sätt att dra sig undan den här verkligheten genom att ta sig in i en annan. Först var det serietidningarna som han glupskt satte i sig, tills hans mamma upptäckte vad det var för något hennes nioåriga son läste och satte stopp för det. I stället tog hon honom med till biblioteket varje vecka.

Det var också genom mamman som han upptäckte sin första riktigt stora läsupplevelse, när hon gav honom Ursula K. Le Guins Trollkarlen från Övärlden. Därefter är det många titlar och författarnamn som rinner förbi, vissa mer ingående och andra är bara just namn som rabblas upp. Det är 1900-talets stora modernistiska författarnamn som präglat Knausgård mest.

Tydligast blir kanske ändå att mer än vikten av enskilda författare så är det framför allt ett både brett och djupt läsande som betytt mycket för Knausgårds eget författarskap. Han för också ett intressant resonemang om betydelsen av tänkandet respektive kännandet i relation till läsandet. Att litteraturen, den litteratur som betyder mest för oss, inte bara hjälper oss att tänka, utan låter oss känna.

Bitvis är det många författarnamn, som inte alltid förklaras. En del resonemang och meningar är kanske mer kryptiska än tydliggörande. Jag är övertygad om att de är tydliga för Knausgård, kanske behövde han formulera dem precis just så för att fånga det han ville fånga. Samtidigt är texten inte den mest tillgängliga, åtminstone inte för den som inte redan är väl bevandrad i de senaste hundra årens litteraturhistoria. Å andra sidan är essän inte alltför lång och känns någon del alltför svår att ta sig igenom så är det bara att läsa på då det hela tiden kommer nya ingångar till texten. Dessutom, om du hellre vill lyssna på talet direkt i stället för att gå via boken så finns föreläsningen tillgänglig här.