Sverige beskrivs ofta som ett samförståndets land. Förändringar sker gradvis, genom reformer, beslutade i parlamentarisk ordning. Revolutioner och gatukravaller förekommer kanske på andra håll, men inte i det lugna och fredliga Sverige. I synnerhet gäller det här beskrivningen av det efterkrigstida Sverige. Men i verkligheten ser det inte alltid riktigt ut så, menar författarna till den här boken. Här skriver de två historikerna Martin Ericsson och Andrés Brink Pinto om fenomenet ”ungdomsupplopp” under fyrtio år i efterkrigstidens Stockholm. Vi får således läsa skildringar av vad som hände under Södermalmsupploppet 1948, oroligheter i Berzelii park på 1950-talet, Hötorgskravallerna 1965 och slutligen kravallerna i Kungsträdgården 1987.

Boken är ett resultat av historisk forskning, och författarna har över lag gjort ett gediget arbete med att redovisa de metoder och källor de använder sig av i sin forskning. Det här ger också boken en ganska distinkt akademisk karaktär. Projektet syftar till att försöka förstå sig på dynamiken i varför och hur dessa upplopp utvecklas som de gör. Gemensamt för alla upplopp som de väljer att studera är att det inte verkar finnas någon uttalad politisk målsättning från ungdomarna som deltar i upploppen. Centralt i analysen är därför också att försöka förstå hur polisen reagerar på upploppen. Flera gånger, visar det sig och då kanske framförallt under de första upploppen, är det nämligen polisen som genom sitt agerande direkt provocerar fram upplopp från ungdomar. Exempel som framgår ur boken är att polisen försöker hantera lite stökig (måhända festande och alkoholpåverkad) ungdom, och använder sig av våld när ungdomarna inte lyder order snabbt nog. Somliga av de ungdomar som då blir slagna reagerar då med att själv ta till våld, och upploppet är ett faktum. Med tiden verkar kanske polismyndigheten åtminstone bli något skickligare på att åtminstone inte själva provocera fram upplopp. Vi får också läsa om hur upploppen flera gånger ledde till annan respons från myndigheterna, när de senare kom att utforma en ungdomspolitik.

Vän av ordning kan möjligen hävda att Ericsson och Brink Pinto drar lite väl mycket på sitt konfliktperspektiv när de kritiserar bilden om det svenska samförståndet. De upplopp som författarna skildrar är i och för sig inte alla upplopp som skedde i Sverige (eller kanske ens Stockholm) under den här tidsperioden, men antalet förefaller ändå ganska begränsat sett över en så lång tidsperiod. Kan det inte, ur det tidsperspektivet, därför tolkas som att upplopp snarast är ett undantag i ett samhälle som överlag kan karaktäriseras som genomsyrat just av samförstånd och reformistiska förändringar?

Men det jag främst kan ha problem med i själva analysen är istället det källmaterial som forskarna använder sig av, nämligen i väldigt hög grad material från polis och rättsväsende. För att förstå polisens agerande är det ju utan tvekan centralt. Men för att förstå ungdomarna som deltog i upploppen finns stora problem med dessa källor. Här finns i och för sig många ungdomar som kommer till tals i förhör som polisen håller med de som arresteras. Den sortens källmaterial har ju dock stora problem, som författarna är väl medvetna om. Det förefaller mig därför synd – och inte helt övertygande argumenterat – när författarna medvetet väljer att inte försöka komplettera med exempelvis intervjuer. Flera av upploppen har ändå skett tämligen nyligen i tid, och med tanke på att de som deltog då var ungdomar så borde en ganska stor grupp fortfarande finnas i livet, framförallt från de senare upploppen. Här för författarna ett resonemang om att de vill använda sig av källor som är nära i tid till händelserna som skildras, vilket kanske är klokt i sig – men samtidigt måste vägas mot källornas bias och/eller tystnad i vissa frågor.

I sin helhet ger det här dock en annan bild av Stockholm än man kan få sig till livs i mer sedvanliga historiska skildringar. Ur det perspektivet en välgärning och en mycket intressant läsning.