Ett människoliv på 1600-talet var kantat med många hot, särskilt när man betänker sjukdom och hälsa. Viss läkekonst och vård fanns, men väldigt många sjukdomar som vi idag kan bota slutade med döden. I Europa levde de flesta i jordbruksgemenskaper där de plöjde åkrar och vallade boskap. Kyrkans kontroll sipprade in i tankemönstren. Man kunde strö bibelcitat omkring sig om man ville verka lite ”heligare” än andra. Men för de flesta människor fanns andra, mer akuta göromål än att debattera om man höll på protestanterna eller katolikerna.

Nathanael är huvudperson i romanen En okänd man. Han tillhör en grupp holländska familjer som flyttat till London för att bidra med kunskaper i skeppsbygge. Eftersom han är klen och linkar med benet får han i tonåren bli lärarens hjälpreda. Uppdraget är inte särskilt statusfyllt och han blir lika mycket örfilad som andra pojkar. Under åren som kommer får Nathanael uppleva äventyrliga händelser. Bland annat hamnar han i en storm på Atlanten där fartyget förliser och han får leva några år på en glest befolkad ö. Eftersom han är en ung man utan särskild lärdom eller egendom innebär en vistelse i det Nordamerikanska kustbandet en erfarenhet som inte många av hans likar har.

Människorna i skildringen visar respekt för de rika och förakt för de fattiga. Undantaget är Nathanael – han värderar och bemöter alla som jämlikar. Några scener innehåller betraktelser av djur och de placeras i hans rangordning ungefär på samma pinnhål som människorna han involveras med.

Visst är det en berättelse om människor som väljer varandra, och i nästa stund sviker varandra. Historien handlar också om livets förgänglighet. Däremot beskrivs inte känsloyttringarna hos Nathanael särskilt dramatiskt, det är som om han är en person som låter livet hända. Men ändå gör vissa möten att han fylls av något som jag tycker liknar frihetskänslor:

I dagar eller veckor (han kunde inte hålla räkning) tyckte han sig leva som en kung eller som en gud. Han lät sin lycka omvärva allt han såg och mötte på de grå gatorna: männen i kavaj eller slitna bussaronger, de fula eller halvfula kvinnorna på torget eller i butikerna som också kanske hade en hemlig passion att ge eller ta emot av någon. Under de slitna kläderna var också deras kroppar varma. I husen med halmtak, så lika hans eget, där tullarna eller hamnarbetarna bodde fanns kanske också en säng under en gloria lik den som på böckernas titelblad bryter igenom himlens skyar.

I början av läsningen känns den språkliga stilen märkligt ungdomlig. Min fantasi vill bli matad med mer detaljer men i andra avsnittet av boken går läsningen hand i hand med berättelsen. Visst är det underligt när en bok av sig själv tar bort hinder som ställt sig i vägen för läsaren? Den okomplicerade stilen framstår som att den genomgått ett reningsbad.

Förlaget och översättaren Kajsa Andersson bjuder på ett intressant efterord med många belysande tankar som rör både Marguerite Yourcenars författarskap och romanens teman. Också omslaget är mycket lyckat. Det föreställer en detalj av en målning som tillskrivits Pieter Brueghel den äldre. Vad jag förstått har målaren i sina konstverk ofta fokus på den arbetande människan i stället för 1600-talets pompösa krigararistokrater. Det understryker tanken att allas liv är lika mycket värda.