I Lalines romandebut The Bees följer vi Flora 717 från att hon kravlar ut ur den cell som hon direkt börjar städa – som arbetsbi vet hon instinktivt sin uppgift här i livet – och genom en myriad äventyr under en tid då bisamhället är hotat.

Bikupan har en strikt hierarki där alla måste passa in i just sin roll. Den som inte följer modellen utan sticker ut på något sätt löper hög risk att plockas upp och avrättas av polisen. Den strikta hierarkin i kombination med det starkt religiösa samhället och perspektivet från en enskild, utsatt individ för snart tankarna till Margaret Atwood’s Tjänarinnans berättelse.

Redan från födseln utmärker sig Flora 717, dels genom sin storlek – hon är egentligen för stor för att vara ett arbetsbi – och dels genom att hon kan prata, vilket inga andra arbetsbin kan. Med andra ord borde hon ha selekterats ut för avrättning redan från början. Genom olika omständigheter klarar hon sig och hon får dessutom möjlighet att prova på olika roller inom bisamhället – ett narrativt grepp som låter oss följa med runt till de olika delarna av binas samhälle. Det blir lite som en Nils Holgerssons underbara resa fast i binas värld.

Laline har gjort ett digert bakgrundsarbete för att ta reda på hur bin och deras samhällen fungerar och sedan överfört det till romanform. Som många andra beundrar jag Lalines efterforskningsarbete och det är fascinerande hur långt hon går i att hålla berättelsen så nära verklighetens bin i stället för att använda den konstnärliga friheten till att tänja mer på binas verklighet.

Tyvärr skapar det problem för mig då jag ofta istället för att befinna mig inne i berättelsen börjar fundera på dels om den ena eller andra detaljen stämmer överens med verklighetens bin eller inte, och dels vad det är i verkligheten som den ena eller andra detaljen eller händelsen motsvarar. Jag vet helt enkelt för lite om verklighetens bin och deras samhällen för att hänga med på det när jag läser The Bees. Kanske borde jag ha läst på mer innan jag tog mig an romanen, då hade säkert min läsupplevelse blivit annorlunda.

Det är inget fel på antropomorfism – alltså att ge icke-mänskliga varelser, som djur, mänskliga attribut och förmågor. Mitt problem med The Bees är att jag inte hänger med på var gränsen mellan autentiska bi-egenskaper och det antropomorfiska går, vilket gör att jag ofta under läsningen funderar på det i stället för att fokusera på berättelsen.

Det här var kanske helt enkelt inte riktigt min typ av berättelse. Trots det är det en fascinerande bok och den har gjort mig sugen på att ta reda på mer om bin. Kanske är det egentligen gott nog.