Ibland undrar jag varför.
Det gör säkert alla då och då.

Så kanske någon svarar: ”Varför inte?”
Och vips, ersätts den ifrågasättande rösten i mig och säger: ”Ja, varför inte?”
I det ögonblicket börjar äventyret.

Men den känslan uppstod inte i den första läsningen av Trädet, en bilderbok för små barn.

Kaninen Bob går på promenad. Han ser ett träd och undrar vad som finns där bakom. Sen ser han hunden Hilbert komma gående.

Hilbert har likt superhjältarna en mantel över axlarna. Han berättat för Bob att han redan varit bakom trädet. Han har varit överallt för han kan flyga.

Bokens två huvudfigurer uppträder på avskalade scener. Vit ödslighet. Tomheten bryts endast av trädet, som står kanske hundrafemtio meter längre fram.

Jag brukar gilla minimalistiskt utformade bildberättelser. Men i den här boken finns ett störningsmoment. Dialogen är babblig, text och bild går inte hand i hand.

Den motstridiga upplevelsen förstärks av hur mötet med Hilbert gestaltas. Har han verkligen varit bakom trädet? Och har han verkligen förmågan att flyga jorden runt?

De har karaktär, Bob och Hilbert. En humoristisk krusning rör vid deras konturer: kaninen som släpar på sin morot (likt en snuttefilt) och hundens två ögon som plirar asymmetriskt.

Trädet är raka motsatsen till alla grälla bilderböcker som riktas till små barn. I stället för strömmande ögonstimuli väcker sidorna ett lyssnande förhållningssätt. Vad sägs mellan raderna? Är det viktigt att veta om Hilbert talar sanning eller att få reda på vad som finns bakom trädet?

Tomheten ligger där och det är inte mycket att göra åt ovissheten här i livet. Tanken är kanske att fundera på frågan om det alltid är grönare på andra sidan staketet. Möjligen är det okända bortom trädet en metafor för döden. Som sagt – det är mellan raderna läsningen växer.