Först trodde jag att Christoffer Carlssons nya bok hette ”Järntecken”. Jag hade aldrig hört ordet järtecken innan. I Wikipedia förklaras järtecken som ett varsel, förebud eller tecken på något. Alltså ett omen.

Boken börjar i november 1994. Vi befinner oss i Marbäck i Halland. Ett hus brinner besinningslöst och därinne ligger någon som är död, men som inte dött av elden utan av en krossad skalle. Rätt snart blir hennes pojkvän Edvard gripen. Hans systerson Isak är åtta år och älskar sin morbror djupt och troget. Plötsligt rycks Edvard brutalt ifrån honom och saknaden är bråddjup. Att som en ung pojke försöka förstå att hans älskade Edvard sägs ha mördat sin flickvän är tufft. Snart börjar snacket gå på byn. Isak är en iakttagande och fundersam kille. Han undrar om han själv har det i sig? Han vet att hans morfar hade något i sig, och nu Edvard. Kanske är det något som går i arv till killar?

Vi får också komma nära polisen Vidar, en tänkande, reflekterande man som utreder mordet. Vidar är en känslig själ som betraktar tillvaron.

Historien rör sig i tre tidsskikt. Tiden för mordet (1994), i stormen Gudruns eftermäle (hösten 2004) och när allting avslutas sommaren 2017. Huvudpersonerna är fortfarande Isak och polisen Vidar. Dessa karaktärer är ganska lika varandra även om det naturligtvis finns en åldersskillnad. Jag faller för dem båda, även om de är komplexa och har sidor som skaver och är mindre sympatiska. Isak har alltid varit mobbad och det eskalerar i tonåren. Folk tittar snett på honom och påstår att han är likadan som sin morbror som sitter inne för mord. Och inom sig bär han tanken om järtecknet. Att även han har det inom sig. Men Vidar ser hans mörker och lyssnar.

Järtecken är en bok som lyckas bära mycket. Dels är den en spännande deckare där den fällda gärningsmannen aldrig erkänner och med det byggs tvivel. Det är också en målande beskrivning av landsbygden och människorna den befolkas av. Jag faller som en fura för alla blommiga beskrivningar av miljöer, minnen och karaktärer. Det är som att det byggs upp en bubbla kring den mördade Lovisa och det som sker däromkring.

Dialogerna är naturliga och det märks att författaren är välbekant med utredningar och hur människor kan bete sig i pressade lägen. För den här berättelsen landar i mänskligt beteende, och det kan vara knepigt att avläsa och förstå. Det här är en bok som får mig att grubbla och tänka efter. Jag vandrar mellan olika känslolägen, det är skickligt skrivet. Jag sugs in i historien och det blir som att det som beskrivs har skett på riktigt. Förvänta dig att bli drabbad.

För till syvende och sist är det vi som är kvar som ska förvalta historien.