Svaret på frågan ifall Maria Svelands Gråleken är något att läsa låter på ett ungefär ”Ja, den är lättläst och hyfsat spännande. Bra underhållning för stunden, ta med den till stranden i sommar”. Och med det avses inget negativt – för läsning kan handla precis lika mycket om att finna spänning/glädje/skräck/vad-man-nu-föredrar för stunden som att […][...]

Längst ner till vänster på omslaget till Helena von Hofstens Hon hör inte hemma här står det ”roman”, men jag har svårt att sluta tänka på boken som poesi. Visst finns narrativet där, en berättelse och karaktärer som utvecklas – fördjupas och förändras – över sidorna. Men redan första intrycket av boken tycks säga ”poesi”. […][...]

Bostadsområden med sämre rykten finns utanför Stockholm, Göteborg men också utanför storstäderna i Europa, såsom Paris, London eller Bryssel. De kännetecknas av stora höghus med en brokig skara invånare, vars föräldrar eller far- och morföräldrar kommit från andra länder. Det många glömmer bort är att barnen som vuxit upp där är nära vuxenåldern och är […][...]

Jag tar mig an nya ämnen genom att läsa på, något jag blivit kärleksfullt retad för till och från. Vem sjutton inleder sin karriär som löpare genom att teckna prenumeration på ett antal löpartidskrifter liksom? Nåväl, läsning är, om ni frågar mig, ett utmärkt sätt att skaffa sig en första inblick i ett ämne. Sålunda […][...]

Jag slår igen boken, stirrar på den en stund, och tar ett djupt andetag innan jag säger: ”Det där var intensivt”. ”Jag märker det”, svarar min fru. Jag vet inte i vilken utsträckning jag egentligen riktade mig till henne, eller om jag bara behövde få säga något om min upplevelse efter att ha varit uppslukad […][...]

Jag vet inte om det är jag som är dum och slö, men vad trött jag är på etablerade författare som får skriva debattböcker i punktform. Punkter kan för all del vara motiverade. Vägen mot ett visst mål kan med fördel spaltas upp i punkter. Beståndsdelar av en helhet kan anges i punktform. Det är […][...]

När jag läser Freja Erixåns debut Över min döda kropp kan jag inte låta bli att tänka på Nina Hemmingsson. Hos båda serieskaparna möter vi ful-sympatiska karaktärer som med sådan självklarhet låter sina repliker skära igenom varenda social norm på ett sätt som gör att vi som läsare bara kan drömma om att ha en […][...]

Att spela klassisk musik är att bli ett med musiken, ett med ditt instrument och ett med känslan du vill förmedla till publiken. Du går helt in i det för att kunna projicera det ut igen. Men i en kvartett adderas ett till lager: du måste bli ett med de tre andra du spelar med. […][...]

Tekla Knös var vid 1800-talets mitt en adelsdam och poet, idag bland annat känd för att AF Lindblad tonsatte några av hennes dikter, och för att det finns ett punkband som tog hennes namn som bandnamn. Hennes dikter är mycket freudianska, och handlar till exempel om ynglingar och ungmör som sätter av i galopp ”mot […][...]

Sprängrifte är en liten by mitt ute i ingenstans på den kinesiska landsbygden. Eller rättare sagt, det var det; nu är det ju 2000-tal och byn har växt till en jättestad med skyskrapor, flygplatser, internationella investerare, och nog med pengar att anställa en framstående författare som Yan Lianke att skriva stadens historia. Så han ser […][...]