Långt upp i Tornedalen rinner en älv, Muonioälven. Det är runt älven den här berättelsen virvlar. En roman där saliga ord sorlar om ett släktes liv. En plats mellan älv och sjö där första boet i Saivomuotka byggdes. En by som blev ett hem för generationer.

Boken börjar till min förtjusning med en karta och en beskrivning av platsen. Jag förankras i sceneriet och stämningen innan jag forslas vidare genom berättelsen. Det är en stilfull introduktion till en stilfull debutroman.

Det här är ett slags berättelse om en plats. En plats speglar sig i sitt vatten, hämtar sitt liv ur vattnet. Därför är det här en berättelse om hur vatten vilar i en sjö och rinner i en älv. Om vatten som flyter genom århundradena, om vatten genom mark, genom en plats där människor under en tid byggde ett hem och levde, och där tiden gav och tog. Det är en plats full av myrmark och lågväxt skog.

Halva romanens charm är språket. Språket översköljer sinnet, porlar ända in i själen. Fritt och vildsint. Raattamaa Visén skriver målande och levande liksom det blågröna bokomslaget och orden är välkomponerade och detaljrika. Vilka kontrasteras med de breda penseldragen där berättelsen gör fragmentariska nedslag i tiden. Åren strömmar genom sidorna liksom det oavbrutna vattnet och vi får följa släktledet på måttfulla tvåhundratrettio sidor mellan åren 1895-2015.

1895, Israel Johansson Raattamaa är på väg hem till Saivomuotka från militärtjänst och plumsar genom fastsugande myrar. Mariana ”Maija” Karolina Salmi föds till världen, vyssjas, matas och ligger i en komsion som hänger från taket. Båda ovetandes om deras gemensamma framtid som tar avstamp 1914 när Israel och Maijas stigar möts och blir en.

Hemspråket byts mot svenskan, asfalt rinner genom byn, kriget kommer och går, elledningar dras till husen, kjolar byts till jeans och barn efter barn flyttar därifrån men aldrig helt.
”Söka jobbet där det finns. Det går inte att leva längre så som far gjorde, är en annan tid. Fast. Längta efter älven som flyter längsmed livet.”
Det är en färgstark berättelse om vardagsbestyr, nedkomster, dödsfall, livet och vi får följa människorna och det moderna Sveriges framväxt.

Mot slutet byggs stråk vi redan fått följa längs berättelsen upp: fattigdom, rasbiologi, svensk språkpolitik.

Så mycket att svälja och kväljas av.
Skam, över ursprung och fattigdom, skam över blod och språk som måste förnekas, som blandas, skam som grumlar, ilska och glädje som bara får tas ut i små små portioner. Svenskar, men inte svenska. Inte samer med exotiska koltar. Finsktalande, men inte finnar. Ingen riktig finska.

Jag ser min farmor stå framåtböjd i potatislandet, min farfar gå bort flera år tidigare än sin fru, hårt arbete och mun efter mun som behöver matas. Barnen som sprids över Sverige och kan hemspråket. Språket som i stort försvinner i och med nästa generation.
Det är min släkt och min farmor och farfar och pappa och hans syskon och det är jag. Jag blir berörd ända in i märgen.

Mina tårar rinner med den bestående älven som flyter över de sista sidorna, fortfarande kvar när allt annat är förbi.

Tack för en röst från Tornedalen. Jag hoppas på fler skildringar från Saivomuotka by.